Efter tre veckor vid Specialförlossningen på Östra sjukhuset födde jag två tvillingflickor, Kirsty och Freya, i september 2011. De mådde bra med tanke på att de föddes tre månader prematurt. Men en natt ringde läkarna – Kirsty hade blivit sjuk. Åtta dagar gammal dog vår lilla Kirsty i min famn. Freya insjuknade också och kämpade för sitt liv. Jag och flickorna hade smittats av ESBL Klebsiella. Flera barn hade smittats av ESBL och MRSA.

Vid Specialförlossningen ligger kvinnorna tätt tillsammans i rummen men ingen smittspårning ansågs nödvändig av Vårdhygien. Flera barn ligger i samma sal, där föräldrar och familjer hälsar på. En bra plats för smittspridning.

Med enskilda rum minskas smittspridningen, varje barn och familj får ett eget team av personal som de lär känna bra och personalen lär känna barnet och barnets signaler mycket bättre, vilket ökar chanserna vid komplikationer. Man behandlar inte bara de prematura barnen, utan hela familjen som ofta är i chocktillstånd.

Att som tvillingförälder förlora ena tvillingen och vara kvar på neonatalavdelningen för att behandla den överlevande tvillingen är en kris i sig. Man har ena foten i graven och andra foten på avdelningen. En situation som neonatalavdelningens personal inte vet hur de ska hantera.

En familj i spillror

Det har snart gått ett år sedan Kirsty dog. Freya överlevde, trots ESBL- och streptokockinfektion. Min familj har gått igenom en lång mardröm. Ett år med sjukskrivningar, stöd från förskola och kommun, hjälp från psykologer, hemtjänst och socialsekreterare. Vad kostar inte detta samhället? Dessutom en förlorad dotter, en familj i spillror. Mänskligt lidande som inte kan visas i kronor men i smärta, tårar och söndertrasade hjärtan.

Bristande förlossningsvård och budget, ont om platser och ett barn som har dött. Ändå prioriteras annat som närsjukhuset i Angered trots att man senarelägger nybyggnationen av barnsjukhuset och inför anställningsstopp. Politikerna säger sig inte känna till missförhållandena. Men konsekvenserna av besparingarna rapporteras återkommande i media. Var finns kommunikationen mellan sjukvården och politikerna?

Enkelrum behövs

I Neonatalavdelningens händelseanalys skriver tf verksamhetschef Elisabeth Hentz: ”Jag hoppas med denna nya Lex Maria-anmälan ytterligare få upp ögonen på våra makthavare om att neonatalvården får de resurser de behöver för att kunna driva en god och säker vård för våra minsta patienter”.

SU:s nya sjukhusdirektör, Barbro Fridén, berättar för GP den 17 augusti om vikariestopp och neddragningar inom neonatalvården under 2012 och 2013. Viss ombyggnation är gjord vid Specialförlossningen och Neonatalavdelningen men vad som behövs är enkelrum till alla barn och kvinnor samt fler i personalen. Som ledamot i Prematurföreningen Väst försöker jag nu förbättra förhållandena för familjerna och de prematura barnen.

Vill göra ett säkert jobb

Kan politikerna försvara budgeten som orsakat detta lidande? Varför satsa på närsjukhuset i Angered när förlossnings- och neonatalvården skriker efter säkrare vård? Förbättra nuvarande vård innan ni bygger nya sjukhus. Försäkringsbolag: reagera och samarbeta med sjukvården om prevention för att undvika att fler barn dör eller skadas på grund av besparingarna.

Vad säger ni politiker till oss som förlorat ett barn? Till personalen som vill göra ett säkert jobb men budgeten inte tillåter detta? Hur kan ni ursäkta den situation som existerar inom neonatalvården? Hur många fler barn ska dö innan neonatalvården får en budget som ger säker vård? Är vår dotter endast en acceptabel förlust inom besparingarna?

Pernilla Brown

mamma till tre döttrar och ledamot i Prematurföreningen Väst