Anledningen till att barnen mår sämre än vad de berättar är ofta att de inte får sitt vårdbehov tillgodosett, ibland på grund av bristande kunskap i samtalsmetodik, svårigheter med att överhuvudtaget få vård eller stöd, eller så har vårdinsatserna inte anpassats efter barnets situation. Vi ser att stöd och behandling till barn och ungdomar ofta är utformade utifrån ett vuxenperspektiv, inte ett barnperspektiv, vilket gör att barn med psykisk ohälsa inte får den hjälp de behöver, med risk för allvarliga konsekvenser för barnet.

Nästan var femte kontakt med Bris handlar om psykisk ohälsa, vilket sammantaget gör det till ett av de vanligaste skälen till att barn och unga kontaktar oss. Rapporten ”Se hela mig! Barns egna ord om psykisk ohälsa” bygger på 1 530 barn- och ungdomskontakter till Bris om psykisk ohälsa. Kontakterna togs med Bris från maj 2010 till maj 2011 och kontakterna har valts utifrån att de i första hand handlat om självdestruktivitet, självmord/självmordstankar, ätstörningar eller annan psykisk ohälsa.

Inget barnperspektiv

De här barnens berättelser visar att barnen många gånger mår sämre än vad vuxenvärlden uppfattar. Anledningarna är flera. Barnen berättar att de ber om ett respektfullt bemötande och tålamod och tid hos professionella, att vuxna ska se deras signaler i ett tidigt skede och agera, att hjälpen ska vara tillräcklig och när det behövs ska den vara långsiktig. De vill slippa skickas hit och dit och att hela deras livssituation ska beaktas och inte bara deras symtom samt att de själva ska få möjlighet att påverka beslut om åtgärder, stöd och behandling.

I stället möts de av professionella som inte kan bygga förtroendefulla relationer där barnen vågar berätta hur de verkligen har det, vuxna som inte uppfattar deras signaler och inte agerar, vuxna, framför allt i skolan, som inte hanterar sekretessen kring barnet på rätt sätt, professionella som får barnen att känna att det är deras eget fel att de mår dåligt och som inte tar orsakerna till barnens psykiska ohälsa på allvar, att ingen tar ett långsiktigt ansvar för att följa upp hur det går och vuxna som är dåliga på att lyssna.

Barnens berättelser visar att stöd och hjälp för barn och unga är organiserat utifrån vad som är bekvämast för personalen och inte utifrån vad som vore bäst från ett barnperspektiv.

Slutar kommunicera

Konsekvensen av att barnens behov av stöd och hjälp inte tillgodoses av samhället blir att barnen slutar kommunicera om hur de har det. När förtroendet för vuxenvärldens möjligheter att hjälpa raseras, kan och vågar de inte berätta om hur de mår och vad som har orsakat deras psykiska ohälsa. När de inte kan berätta blir risken ännu större att de ska få fel hjälp, för lite hjälp eller ingen hjälp alls och deras lidande förlängs och fördjupas. Riskerna för att den psykiska ohälsan utvecklas till psykisk sjukdom ökar.

Oacceptabla brister

Med tanke på det livslånga mänskliga lidandet och de allvarliga konsekvenser som psykisk ohälsa kan medföra är det oacceptabelt att Sverige år 2012 inte lyckas erbjuda stöd och behandling utifrån barnens behov. BRIS kräver därför att primärvården ska erbjuda ett tidigt och tillgängligt stöd samt obligatoriska arbetsteam kring unga med psykisk ohälsa vid alla vårdcentraler i landet. Liknande team måste finnas i skolhälsovården, bemannade med kuratorer, psykologer, sjuksköterskor och läkare.

De resurser vi satsar på barn och unga i dag, kommer vi att se resultat av redan i morgon.

Kattis Ahlström

generalsekreterare Bris

Karin Johansson

utredare Bris, författare till rapporten ”Se hela mig! Barnens egna ord om sin psykiska ohälsa”