I ett flertal debattinlägg argumenterar Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén för att lärarna måste ha 10 000 kronor mer i månaden. Den låga lönenivån är enligt Sirén huvudproblemet till den låga statusen för läraryrket vilket resulterar i att få vill bli lärare liksom till avhopp bland yrkesverksamma lärare.

Högre lön må vara ett incitament till att unga söker sig till läraryrket, men knappast det enda. På samma sätt som juni, juli och augusti en gång, i vart fall i folkmun, var det som lockade är det vare sig lön eller ledighet som gör yrket meningsfullt i längden.

Sirén hävdar vidare att lärare ska ges chansen att prioritera undervisning och kvalitet. Här närmar hon sig något av pudelns kärna, nämligen kontrollen och makten över det som är själva huvudpoängen med läraryrket, nämligen att undervisa.

Att undervisa i ett speciellt ämne, som svenska eller samhällskunskap fodrar dels att man behärskar själva ämnets innehåll, dels att man kan framställa det begripligt för eleven.

Blir bättre med tiden

Innehållet är emellertid inte givet, utan ett urval görs alltid utifrån ett antal överväganden. Exempelvis bör innehållet spegla väsentliga teorier och begrepp och kunna förstås av eleven i gemen på det stadium undervisningen bedrivs. Detta innebär att varje ämne kan framställas på ett antal olika sätt, i olika ordning, med olika abstraktionsgrad. Valet av hur ämnet ska framställas måste göras av läraren utifrån dennes förståelse av ämnet.

I utvecklandet av undervisningen sker en mognad hos läraren i det att hon allt bättre förstår sin version av ämnet. Hon kan därmed undervisa allt bättre och tydligare, svara på frågor, associera, göra utvikningar etc. Men, och detta är själva poängen i resonemanget, hon kan inte på samma infallsrika sätt förhålla sig till någon annans framställning av ämnet, till exempel en stjärnpedagog. Skälet är att stjärnpedagogen gjort en annan version av ämnet, en tolkning som ligger något vid sidan av alla andras tolkningar.

Undervisningen en mognadsprocess

Undervisning handlar således inte bara om att göra en korrekt framställning av ett visst innehåll. Innehållet måste levandegöras av läraren, som genom sin personliga entusiasm och kunnighet kring sin version av ämnet drar med sig eleven på resan.

Att utveckla en sådan kompetens tar emellertid ett antal år och processen är ömsesidig i det att man för varje gång man undervisat kring ett visst innehåll allt bättre begriper det samma samtidigt som man blir allt bättre på att få eleven att begripa.

1996 tecknades ett arbetstidsavtal som innebar att den centralt reglerade undervisningstiden togs bort. Därmed räknades inte längre lärares arbetstid i ett visst antal undervisningstimmar per vecka (1 timme = 40 minuter), såsom 21, 24 eller 26. Avtalet, som väl måste betecknas som en av efterkrigstidens största fackliga reträtter, innebar i själva verket att lärarna fråntogs makten att kontrollera sin arbetstid. Den då kommunaliserade skolan lade i stället makten hos rektorer och ibland väl klåfingriga kommunpolitiker.

Det finska exemplet

Finland framställs som ett drömland för utbildning, med höga testresultat och ett läraryrke med hög status. Här har också lärarna något högre lön, men också längre utbildning och inte minst en centralt reglerad arbetstid. Exempelvis undervisar en klasslärare 24 timmar i veckan och en ämneslärare 16–24 timmar (1 timme = 45 minuter). Kanske är detta en av huvudförklaringarna till bra skolresultat.

Att återinföra en centralt reglerad undervisningstid kan vara ett sätt att visa på läraryrket som ett intellektuellt och utmanande yrkesval, vilket skulle öka yrkets attraktivitet. Detta förutsatt att arbetstiden inte äts upp av andra arbetsuppgifter. Det är också ett sätt att i Björklunds anda återta makten över skolan, som ett slags smygväg till återförstatligande.

Stefan Sellbjer

tidigare gymnasielärare, numera lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet Växjö/Kalmar