Hur många jordklot kan vi använda oss av? Det självklara svaret på frågan borde vara ett. Men globalt använder vi ett och ett halvt. Och svenskarna konsumerar som om vi hade drygt tre medan indierna använder ett halvt. Detta visar de världsomfattande beräkningarna av ekologiska fotavtryck som publiceras vartannat år av Världsnaturfonden. Frågan är hur vi kan komma till förbrukning av ett jordklot i varje land.

Det som mäts i systemet för ekologiskt fotavtryck är medelinvånarens konsumtion av mark- och vattenyta för odling, bete, skog, fiske och bebyggelse/infrastruktur. Till det kommer de koldioxidutsläpp från fossila bränslen som inte kan tas upp i världshaven utan borde tas om hand av skogen. Konsumtionen anges utifrån det land där konsumtionen sker. Svenskarnas ekologiska fotavtryck mäter alltså den totala konsumtionen i Sverige inklusive import men vår export mäts där den konsumeras.

1970 sprängdes gränsen

Globalt har det ekologiska fotavtrycket fördubblats från 1961 till 2008. Det motsvarar nu mer än ett och ett halvt jordklot. Och det är koldioxidutsläppen som står för den i särklass största ökningen med drygt 300 procent. Övriga fotavtryck har ökat gradvis med cirka 30 procent. 1970 sprängdes gränsen för ett jordklot. Det innebär att då började den överansträngning av jordens förmåga som sedan bara blivit värre. Den växande mängd koldioxid som egentligen borde lagras i världens skogar släpps i stället ut i atmosfären och orsakar den temperaturförhöjning som leder till svårkontrollerbara klimatförändringar. Om utsläppen fortsätter att öka i samma takt som nu skulle vi behöva två jordklot 2050.

Vad behöver vi göra i Sverige?

Sverige har ett ganska besvärligt läge eftersom det inte räcker med att få ned koldioxidavtrycket till noll. Jag redovisar här ett svenskt beting utifrån förutsättningen att summan ska bli högst ett.

Till att börja med måste koldioxidutsläppen minskas till vad som havet klarar av att ta hand om. Detta är nödvändigt även av rena klimatskäl, det vill säga att om vi ska klara 1,5-gradersmålet. Det innebär att all användning av fossila bränslen måste ersättas med besparingar, effektiviseringar och förnybara bränslen som sol, vind, vatten och hav. Däremot finns inte utrymme att räkna med energiväxter och skogsprodukter eftersom den odlade markens och skogens fotavtryck också måste minskas. Vägtransporterna och massbilismen måste ersättas med järnväg, kollektivtrafik, gång och cykel. Uppvärmning av byggnader och elproduktion måste bli helt fossilfri.

Mat, boende, transport ger störst avtryck

De verksamhetsområden som ger de största ekologiska fotavtrycken för svenskarna är mat, boende och transporter. De står för ungefär 25 procent vardera. Mat relaterar till odlad mark, betesmark och fiskevatten. Boende handlar om skog, bebyggelse och koldioxid. Transporter berör mest bebyggelse och koldioxid.

I räkneexemplet som redovisas här har den odlade marken och betesmarken minskats till kubansk nivå. Det innebär övergång till mycket grönsaker och baljväxter men en halvering av nötköttskonsumtionen. Det bidrar också till att minska koldioxidutsläppen. Fisk och skaldjur har behållits på oförändrad nivå en bit över världsgenomsnittet. Konsumtionen av skogsprodukter, det vill säga papper, trävaror och ved har minskats till EU-nivå. Mark för bebyggelse och infrastruktur har minskats något med tanke på att den kraftigt minskade biltrafiken kräver mindre markytor.

Grund för global utjämning

Systemet med ekologiska fotavtryck erbjuder en grund och ett instrument för vad varje land i världen måste åta sig för att för egen del nå målet ett jordklot. Systemet ger också en grund för global utjämning eftersom de länder som konsumerar mindre än en planet kan välja inom vilket område de vill satsa på en ökad konsumtion. Det måste sedan bli den nationella politiken som avgör hur man ska utjämna klasskillnaderna och åstadkomma jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Det är stora skillnader i det ekologiska fotavtrycket beroende på inkomst och kön och en utjämning ställer stora krav på de ekonomiska verktygen.

Det grundläggande globala hållbarhetsmålet måste vara att alla länder åtar sig att använda resurserna från högst en planet och att inte överkonsumera på någon annans bekostnad. Vägen, tidplanen och verktygen (politiska och ekonomiska) måste varje lands invånare själva råda över.

Jan Strömdahl

arkitekt och författare

fd riksdags- och landstingsledamot (V)