Intresset för byggnadsvård i Sverige har aldrig varit särskilt stort, varken bland politiker eller allmänhet. Sällan hör man svenska politiker tala om bevarande av äldre byggnader eller bebyggelsemiljöer som en strategisk utvecklingsfråga eller som en fråga av betydelse för besöksnäringen.

Efterkrigstidens stadsbyggande och bostadspolitik innebar i stället raka motsatsen. Brist på engagemang och rimliga låneregler för renovering och ombyggnad ledde till förfall och rivning av hela stadsdelar och innerstadsmiljöer. I Göteborg revs Masthugget, Landala, Annedal, Olskroken och stora delar av Haga. I dag hade dessa stadsdelar kunnat vara på världsarvslistan.

De nordbohuslänska kustkommunerna skiljer sig inte från detta mönster. Kulturhistoriskt värdefulla och identitetsskapande byggnader som teatern och stadshotellet i Strömstad, stationshusen i Tanum och Skee, gamla realskolan i Kungshamn, sillsalteriet på Smögen och stadsmiljöer som norra delen av centrala Strömstad, har rivits. Paradoxalt nog hade situationen kanske varit än värre om inte många av kustsamhällenas bostäder omvandlats till fritidshus. Som fritidsbostäder har många hus bevarat ett äldre och ursprungligt skick. Skillnaden är stor mellan samhällen som till exempel Smögen, där så gott som hela den äldre kärnan ägs av fritidsboende, och Hönö där helårsboendet präglar samhället, men där det är svårt se husens ursprung och karaktär efter årtionden av en ofta okänslig omvandling.

Stärker den lokala utvecklingen

Självfallet är det mycket bättre med levande samhällen som Hönö än halvdöda som Smögen. Vi menar dock att det är fullt möjligt att anpassa bebyggelse och enskilda hus till moderna krav utan att deras förankring i en äldre byggnadskultur behöver osynliggöras. Tvärtom kan en varsam förnyelse medverka till att stärka lokal identitet och lokal utveckling, samtidigt som det innebär att befintliga resurser tas tillvara. Bevarande kan på så sätt bidra till en hållbar utveckling samtidigt som de enskilda husens höga estetiska värden berikar totalmiljön.

Ett exempel på detta är det norska kustsamhället Risör. Här har kommunens politiker och tjänstemän insett de sociala, ekonomiska, kulturella och estetiska värden som ett bevarande och en god byggnadsvård innebär för samhället. Trots ett perifert läge har Risör haft en positiv befolkningsutveckling. Kommunen har upprättat en bevarandeplan för innerstaden samtidigt som man köpt upp äldre fastigheter. Dessa har iordningställts på ett föredömligt sätt och hyrs ut för boende och verksamheter.

Viktig förutsättning

En viktig förutsättning har varit att samtliga tjänstemän och politiker utbildats i hur unika bebyggelsemiljöer och ett rikt kulturarv kan bidra positivt till samhällets utveckling. Risör har också aktivt involverat kommuninvånarna i arbetet. För detta har Risör ansökt om att bli ett världsarv.

I Bohuslän finns gott om samlade bebyggelsemiljöer och enskilda byggnader med stora kulturvärden som skulle motivera kraftfulla insatser för ett bevarande. Ett mycket aktuellt exempel är de unika magasinen med tillhörande hamnmiljö i Gerlesborg i Tanums kommun. Belägna i den inre delen av Bottnafjorden representerar de en viktig epok i Bohusläns historia och en unik kulturmiljö, som är viktig att bevara för eftervärlden. Magasinen tillhör det handelshus som var förebild för Emelie Flygare Carléns roman Ett köpmanshus i skärgården. Under många år har magasinen tillåtits förfalla alltmer och i dag är läget minst sagt kritiskt för byggnaderna.

Till synes lamslagna

Men inget tycks hända. Till synes lamslagna står kommun och regionala myndigheter som åskådare till ett förfall som hotar ett av kustbygdens viktigaste kulturminnen. Alla försök att komma till rätta med situationen har hittills misslyckats. Vi menar att dessa byggnader har ett så stort kulturhistoriskt värde att det nu är hög tid för kommun och regionala myndigheter att tillsammans finna nya vägar för att undvika att förfallet fortgår. Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och Tanums kommun måste gemensamt ta ett ansvar så att byggnaderna inte går förlorade.

Magasinen gränsar till Gerlesborgsskolan, en konstskola etablerad på 1940-talet som i dag har ett internationellt rykte. Bland annat tack vare skolans verksamhet finns i trakten Bottna/Gerlesborg i dag många kulturaktörer och kulturella verksamheter. I detta perspektiv innebär ett bevarande och en ombyggnad av magasinen en stor potential. Bottna/Gerlesborg skulle kunna utvecklas till en av kustens absolut mest intressanta platser. Magasinen skulle kunna omvandlas till ett kulturcentrum och en port till den nordbohuslänska historien och den samtida kulturen.

Hans Arén

arkitekt, tekn dr verksam i Bohuslän

Lena Falkheden

arkitekt, tekn dr universitetslektor institutionen för Byggd Miljö och Hållbar Utveckling, Chalmers tekniska högskola

Conny Jerer

arkitekt med inriktning på bevarande och restaurering

Rolf Danielsson

regional utvecklare Västarvet