Tanken med trygghetsboende är att det ska överbrygga glappet mellan vanligt boende och särskilt boende för äldre med heldygnsomsorg. Mölndalsbostäder har i ett förslag, Mölndalsmodellen, angett vad som är viktigt. Boendet ska erbjuda lokal service, social gemenskap, närhet till kommunikationer, samhällsservice och nöjen, samt vara en naturlig del av staden och inget utplacerat boende.

Obegriplig hänvisning

Placeringen vid Änggårdsbergens fot, på prickad mark sedan 40 år, har valts av Mölndalsbostäder med hänvisning till förväntade samordningsfördelar med det närliggande äldreboendet Fässbergshemmet, som ägs av Mölndalsbostäder. Kopplingen till Fässbergshemmet är obegriplig. Trygghetsboende och äldreboende är helt skilda boendeformer. Ett boende två kilometer från Mölndals centrum med en livsmedelsbutik 300 meter bort och ett fåtal näringsidkare på rimligt avstånd, är inte vad de trygghetsboende vill ha.

Målsättningen vid all stadsplanering bör vara att inga närboende drabbas samtidigt som allmännyttans behov tillgodoses. Vi har dock förståelse för att förtätningar oftast inte kan ske utan att olägenheter uppstår för de närboende.

I det aktuella fallet kritiserar vi kommunen för att den föreslagna byggnationen inte har föregåtts av en nära dialog med de närboende, samt att kommunen inte har utrett om det finns möjlighet till alternativ placering på redan byggbar mark.

En konsekvens av kommunens handläggning blir att vi får många förlorare. Höghuset – Mölndals högsta hus! – medför oacceptabla olägenheter för de närboende. Allmänheten går miste om en uppskattad naturäng. De som vistas på Fässbergshemmet får en rogivande gräsplan framför sitt hus utbytt mot en bilparkering och de trygghetsboende erbjuds endast ett utplacerat boende. Till raden av förlorare kan läggas Mölndalsbostäder, som inte får ett trygghetsboende av det slag som beskrivs i Mölndalsmodellen.

Ingen hör de närboende

Prickad mark upplevs av allmänheten som en skyddad tillgång. De som bosätter sig intill prickad mark förlitar sig på att närmiljön inte ska förändras. Kommunens planmonopol är förvisso starkt, men vid prövningen av frågor enligt Plan- och bygglagen ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen. Detta bör gälla särskilt då prickad mark tas i anspråk.

En befogad fråga är varför kommunen okritiskt har godtagit Mölndalsbostäders förslag, utan att, vid sidan om det formella samrådsförfarandet, ha hört de närboende och utan en egen utredning om alternativa byggplatser på redan byggbar mark, samt utan en analys av var de trygghetsboende vill bo?

Tanken är närliggande att kommunen prioriterat Mölndalsbostäders önskemål framför de närboendes och de trygghetsboendes bästa. Men så är det inte tänkt att stadsplanering ska gå till! De förtroendevalda utses av kommunmedborgarna. Deras väl och ve bör prioriteras. Vår uppfattning är att kommunen gjort sig skyldig till bristfällig stadsplanering. Vad ska kommunen svara vid en statlig överprövning?

Vill inte bli utplacerade

Mölndalsmodellen anger att trygghetsboendet ska vara en naturlig del av staden och inget utplacerat boende. Detta bör vara utgångspunkten för det kommande planförslaget. De som bor på trygghetsboendet är fortfarande aktiva. Tiden då de äldre placerades på undantagshus är förbi. De trygghetsboende vill inte känna sig utplacerade. Vad de önskar, såvitt vi förstår, är tillgång till extra bekvämlighet i boendet samt närhet till det vardagliga utelivet!

Placeringen av trygghetsboendet bör inriktas på att finna en plats, bättre än den föreslagna, helst nära Mölndals centrum, där tillgång finns till service, affärer och kultur. Ett höghus passar dessutom bättre in i omgivningen nära centrum där höghus redan finns eller planeras. En placering nära centrum skulle ge de trygghetsboende livskvalité, bidra till en sammanhängande stadsprofil, samt visa att kommunen förstår vikten av att unga och gamla lever tillsammans.

Kerstin Grundén

Anders Gullman

Michael Wågström