Olympiska spelens grundtanke enligt Internationella Olympiska Kommitténs grundare, Pierre de Coubertin, är att det viktigaste i livet inte är att segra, utan att kämpa väl. Något som knappast kan ligga till grund för SOK:s krav om att de aktiva ska ha en realistisk möjlighet att nå en topp åtta-placering för att få delta. En inriktning som är tämligen unik för Sveriges Olympiska Kommitté och som inte främjar den ursprungliga OS-andan.

För mig är idrott underhållning och jag blir, precis som Jonas Karlsson på SVT, mer underhållen av att se Mattias Jons kasta slägga i OS eller Philip Nossmy springa 110 meter häck än att dessa grenar avgörs utan svenskt deltagande. Dessutom finns möjligheten till svenska positiva överraskningar om de aktiva finns på plats på arenorna i stället för framför TV-soffan. För mig handlar det om synen på idrottarna. Om deras möjligheter att lyckas, snarare än risken för ett misslyckande. Kvällspressens eventuella sågningar och logiken i media får aldrig ligga till grund för OS-uttagningarna. Ett OS där alla länder har som kriterium att deras aktiva ska nå en topp åtta-placering skulle bli ett mycket torftigt mästerskap.

Exempel på negativ syn på idrottare

Om vi utgår från de topp åtta-regler som SOK satt upp och studerar OS-uttagningarna så ser vi flera exempel på den negativa syn på Sveriges idrottare som SOK verkar ha.I Runner’s World försvarar SOK:s ansvarige, Thomas Engdahl, beslutet att inte ta ut Mustafa Mohamed till OS-truppen för att springa maraton. Huvudargumentet är att vid tidigare globala mästerskap under 2000-talet har de löpare som slutat på en åttondeplats haft väsentligt bättre årsbästa tid inför OS än de 2:12.28 som Mohamed har.

Vad Engdahl förbiser är att det finns sju placeringar före en åttondeplats och där finns det exempel på löpare som gått in i mästerskapet med sämre årsbästa än Mustafa. Exempelvis kom britten Jon Brown fyra vid Aten-OS 2004 och hans bästa resultat under säsongen inför OS var 2:13.39. Engdahl skriver även att tiden 2:12.28 antagligen kommer att räcka för att nå en topp åtta-nivå men att det blir med största sannolikhet ingen med personrekordet 2:12. Varför inte? För att det inte hör till vanligheterna?

Det finns flera exempel på friidrottsmedaljer som aldrig delats ut om SOK:s regler gällt i dessa länder. Bara vid senaste OS i Peking så slog brittiskan Tasha Williams till med brons på 400 meter häck efter att inför OS sprungit på 55.91 sekunder (SOK:s kvalgräns är 55.20 sekunder) och letten Ainars Kovals tog silver i spjut trots att han inför OS inte kastat längre än 80.24 meter (SOK:s gräns är 83 meter). Uppenbarligen sker positiva överraskningar i samband med OS, men enligt SOK kan det inte vara svenskar som står för dessa.

Till försvar för de i Sverige extremt hårda uttagningsreglerna hävdar SOK att det är en överenskommelse med specialförbunden. Men man väljer att inte berätta att friidrottsförbundet till SOK:s årsmöte motionerat för att de internationella gränserna ska gälla.

Lämna över uttagningsprocessen

Ska Sverige ha de bästa deltagarna i mästerskapen och det svenska folket få mesta möjliga underhållning så föreslår jag att SOK lämnar över uttagningsprocessen till respektive specialförbund som har att följa de internationella uttagningsreglerna och att SOK fokuserar på att fördela resurser mellan förbunden, stötta talanger och jobba för att utveckla OS som varumärke. På så sätt slipper vi diskussioner kring uttagningarna som riskerar att sätta SOK och det olympiska idealet i dålig dager.

David Cederlund

förbundstränare i basket och friidrottsentusiast