I herredagsmän resen icke så fort, vad göras skall är redan gjort”, var de ord med vilka Karl XI hälsade riksdagsmännen. Han är inte den ende som har föraktat riksdagen.

Henrik Bernhard Palmær hånade för hundrasextio år sedan riksdagsmännen för deras enfald. ”Här fattas visa beslut” var hans förslag till inskription ovanför ingången till Riksdagshuset. Albert Engströms skildring av Mörkhultarns norrländska resa är ytterligare ett exempel. Maktens män – och numera också dess kvinnor – tillhör ingen privilegierad skara som går fria från kritik.

Men dagens allt vanligare kritik mot riksdagen och dess ledamöter ska man inte godta utan vidare. Det är nämligen inte en bristfällig maktutövning, som kritiseras, utan att riksdagen hindrar andra maktcentra från att vara tillräckligt effektiva. Riksdagen står i vägen för regeringen som därför inte kan uträtta allt den skulle vilja, och som landet anses kräva.

Började med Persson

Att Fredrik Reinfeldt och hans regering föraktar riksdagen är uppenbart, och han fortsätter där Göran Persson började, något som gör saken än allvarligare. När regeringen lämnar illa genomtänkta propositioner till riksdagen och får bakläxa, eller när riksdagen i särskilda uttalanden kräver åtgärder av regeringen i konkreta ärenden, och regeringen inte bryr sig om vad riksdagen begärt eller uttalat, är det ytterst demokratin som hotas.

Socialförsäkringsministern är en av dem som öppet struntar i riksdagsbeslut. Att det kan bero på att han är okunnig minskar inte oron över hans agerande.

Hur många är tjänstemännen?

Det senaste uttrycket för föraktet för de folkvalda är förslaget att minska antalet riksdagsledamöter – nog borde väl 249 klara av det som 349 utför i dag? I förstone låter det acceptabelt, men innan man ropar ja, ska man fundera över vilka det är som föreslår och varför de gör det.

I verkligheten är riksdagsledamöternas antal oförändrat, sedan den nya riksdagsordningen infördes, och den fråga man då måste ställa är följande: Hur många politiskt tillsatta tjänstemän fanns i regeringskansliet då, och hur många är det i dag? Det har skett en närmast explosiv tillväxt på den nivån. Det påstås, att det redan på Göran Perssons tid fanns lika många eller fler politiska tjänstemän i regeringskansliet än ledamöter i hans partigrupp i riksdagen.

Ämbetsmannen ersatt av scouter

Den klassiske ämbetsmannen som kunde vara byråkratisk och trög, men som utförde sitt arbete under ämbetsansvar, har i dag ofta ersatts av dem man skulle kunna kalla politiska scouter. De snickrar till beslut som oftare tillgodoser dagens politiska dogmer än uttrycker ett rättssamhälles principer. De nya politiska tjänstemännen kanske rentav är sina ministrars kompisar?

Innan man tillmötesgår den högsta maktapparatens önskemål att slippa förklara och vinna förståelse för sina förslag hos riksdagsledamöter som har ett eget ansvar inför väljarna, ska man – det är min bestämda övertygelse – rensa i beståndet av de maktens lakejer som i dag omger regeringens ledamöter. De senare har nämligen bara ansvar inför den som är deras överordnade chef, det vill säga dem som tillhör partiledningar och regering, inte inför medborgare som valt dem.

Så länge regeringen omger sig med ett växande antal politruker som är skyddade från insyn och kontroll av väljarna är det därför bra om antalet riksdagsledamöter är tillräckligt stort för att hålla regeringens Karl XI-drömmar i schack.

Bengt Göransson

fd utbildnings­minister (S),

demokratiutredare