Det råder inbördeskrig i Syrien. Efter ett och ett halvt år av strider står omvärlden fortfarande handfallen. Den heliga fastemånaden Ramadan sammanföll den här gången med de blodigaste striderna sedan sammandrabbningarna bröt ut. Det är inte försvarbart att världens ledare ännu inte kunnat komma till ett gemensamt beslut om hur man bäst skyddar det syriska folket från krigets terror.

Våldet nådde en ny nivå i förra veckan, då landets försvarsminister tillsammans med flera andra högt uppsatta ledare inom säkerhetstjänsten dödades i ett bombdåd i centrala Damaskus. Det innebär att regimen har tappat kontroll över situationen och tillsammans med hämndlusten är risken för dåligt övervägda beslut från deras sida nu stor. Dessutom har regimen genom bombdådet förlorat väsentlig militärstrategisk kompetens.

Ryssland polariserar

Flera EU-länder har ännu en gång krävt en FN-resolution som fördömer våldet och ålägger regimen sanktioner. Men även den här gången kunde FN:s säkerhetsråd inte leverera. Ryssland och Kina hade redan före mötet meddelat att de skulle blockera en sådan text, och resultat blev inte vad omvärlden hade hoppats på.

Efter Putins återval har Rysslands utrikespolitik allt mer handlat om polarisering gentemot väst, men den ryska hållningen är förvånansvärt kortsiktig. Det har länge varit klart att al-Assad kommer att tvingas från makten, och Putin borde även tänka på att oppositionen kommer att minnas hans envetna stöd för mördarregimen. Om Ryssland ska leva upp till bilden som jämbördig partner med EU, måste regimen ta ansvar för sin ensidiga politik. Kreml är inte intresserat av att skydda människor, utan av att skydda Assadregimen och status quo.

Kaos och maktvakuum

Dock visar veckans attentat på att det här definitivt är början till slutet för al-Assad. En diktatur kan existera så länge alla parter passivt väntar på en förändring – att maktstrukturerna hålls konstanta är vitalt. Nu har maktbalansen rubbats och det finns ingen väg tillbaka för al-Assads regim. I kaoset uppstår nya strukturer och maktvakuum runt om i landet utnyttjas av både oppositionen och andra grupper, som exempelvis kurder i nordöstra Syrien. Dessa grupper stöds i sin tur av allierade religiösa grupperingar runt om i regionen. Det finns en klar risk för en liknande konflikt mellan sunni- och shiamuslimer som under Afghanistankriget på 1980-talet.

Förbereda för nästa skede

För att undvika detta krävs stöd från omvärlden. Om FN inte kan ingripa med sanktioner kan de förbereda befolkningen för nästa skede. Efter regimens oundvikliga fall kommer det finnas behov av en samhällelig infrastruktur av politiska partier, frivilligorganisationer och juridiska kommittéer för att gemensamt hitta en väg mot rättsstat, folkstyre och fred. Kofi Annans fredsplan är död, men innehåller delar om övergångsregering och fria val som mycket väl kan användas i andra sammanhang. Dessutom finns det goda exempel på just detta i Tunisien.

Kriget i Syrien är framför allt en humanitär katastrof och har tvingat hundratusentals människor på flykt. Många har flytt till grannländer som Jordanien, Turkiet och Libanon, där FN nu har registrerat närmare 100 000 syriska flyktingar. En halv miljon internflyktingar nås inte av hjälp på grund av de våldsamma striderna. Här har även EU ett stort ansvar. Flyktingkrisen i Nordafrika har satt fokus på hur EU:s framtida migrationspolitik ska se ut. EU-kommissionen har föreslagit åtgärder för en långsiktig migration till EU. Det är nu nödvändigt att medlemsländerna bortser från nationell prestige och enas om ett gemensamt europeiskt asylsystem, Schengensamarbetets betydelse och att skapa bättre möjligheter till laglig invandring från Nordafrika.

Snabba beslut

Under krigets fasor är det viktigt med snabba beslut. Risken är nu stor att konflikten mellan oppositionen och övriga minoritetsgrupper hinner bli alltför infekterad för att en fredlig lösning ska kunna nås. Ju längre striderna försätter desto svårare blir det att sedan gemensamt dela ansvaret för ett fredligt Syrien. Här har FN och EU ett tydligt ansvar. Om de inte kan stoppa våldet måste allt göras för att garantera den efterföljande freden.

Olle Schmidt (FP)

Europaparla­mentariker