Sprutbytesprogrammens vara eller icke vara är en ständigt återkommande fråga i socialpolitiken. Såväl internationella som nationella erfarenheter av sådana program har varit positiva. De ger möjlighet att minska risken för smittspridning och att öppna en dörr till vården för personer som injicerar narkotika. Det är dags för Göteborgs politiker att enas kring en fråga som alltför länge färgats av personliga övertygelser och moralism.

Nyligen blev det klart att Stockholm inför ett sprutbytesprogram. Därmed ställer sig huvudstaden vid sidan av Malmö, Lund, Helsingborg och Kalmar, där sådana program redan finns.

I Göteborg togs frågan upp i kommunfullmäktige förra året men röstades snabbt ner. Dario Espiga (S), ordförande i sociala resursnämnden, motiverade beslutet med att de negativa konsekvenserna och riskerna med programmen väger tyngre än fördelarna och nyttan (GP 19/10-2011). Låt oss förklara varför vi inte håller med.

Smittskydd det viktiga

Förra året slog myndigheterna i USA fast att sprutbytesprogram bör utgöra en del av beroendevården i hela USA. Detta motiverades med att programmen minskar smittrisken för såväl HIV som Hepatit C i samhället, samtidigt som det fungerar som en kontaktpunkt mellan narkomanerna och beroendevården (Federal Register 23/2-2011).

Motståndare till dessa program hänvisar gång på gång till att det saknas forskning som visat att sprutbyten fungerar. Det är riktigt att det saknas kontrollerade experiment, men det motståndarna inte nämner är att genomförandet av sådana experiment försvåras av etiska skäl, eftersom man inte kan jämföra en grupp narkomaner som får rena sprutor med personer som medvetet undanhålls en sådan åtgärd.

Anledningen är att smutsiga sprutor faktiskt ger upphov till ökad infektionsrisk och att det då vore etiskt fel att undanhålla rena sprutor från den ena gruppen.

Det finns dock gott om icke-experimentell forskning som visat på minskat riskbeteende och minskad risk för HIV där sprutbytesprogram används.

Oron över eventuella negativa konsekvenser är överdriven. Att personer hamnar i ett tungt intravenöst narkotikamissbruk beror definitivt inte på tillgången till rena sprutor. Att sprutbytesprogram skulle leda till ökat missbruk och ökad dödlighet bland missbrukare är föråldrade argument och håller inte för en kritisk granskning.

Självförvållat eller sjukdom?

Vattendelaren i debatten är hur man väljer att se på narkotikamissbruk och beroende. Är beroendet ett självförvållat problem som försvinner när drogen tas bort eller är det en kronisk sjukdom med psykologiska och sociala komponenter?

Forskningen pekar alltmer på det senare. Ur ett sjukdomsperspektiv blir det alltmer självklart att även dessa patienter måste få tillgång till rena sprutor för att inte behöva riskera att smittas med blodburna sjukdomar.

I Göteborg beräknas cirka 1 700 individer lida av ett tungt narkotikamissbruk. Ett fåtal missbrukare har sedan millennieskiftet smittats med HIV. Ännu allvarligare är att sedan 2007 har minst 850 missbrukare med Hepatit C registrerats.

Hepatit C är en mycket allvarlig och svårbehandlad sjukdom som bland annat kan leda till skrumplever och levercancer. Mörkertalet är troligen betydligt högre och siffrorna svåra att fastställa då vi i dag inte förmår missbrukare att testa sig i tillräcklig omfattning. Det är dock uppenbart att aktiva och preventiva åtgärder krävs.

Dags att enas

Ett sprutbytesprogram som drivs i samband med aktiv rådgivning, i samråd med övrig sjukvård och med förutsättning att använda kanyler återlämnas, skulle inte bara öppna möjligheten för fler missbrukare att testa sig för blodburna sjukdomar i ett tidigare skede. Det skulle också minska cirkulationen av smutsiga sprutor.

Vi menar att smittskyddsprevention givetvis måste gå hand i hand med en väl utbyggd och kvalificerad narkomanvård, där den som önskar lämna sitt missbruk erbjuds en snabb väg in i vårdsystemet.

Det är därför dags för våra politiker att en gång för alla enas kring frågan om sprutbytesprogrammets införande och acceptera rena sprutor som en del av det långsiktiga arbetet för bättre folkhälsa, minskad risk för smittspridning och en mer human beroendevård.

Arvin Yarollahi
läkare
Centrum för Narkotikavetenskap

Björn Johnson
statsvetare och docent i socialt arbete
Malmö högskola

Björn Fries
tidigare narkotikasamordnare för regeringen

Anders Milton
läkare, tidigare psykiatrisamordnare för regeringen

Anette Skårner
fil dr och lektor i socialt arbete
Göteborgs universitet

Frida Petersson
socionom och doktorand i socialt arbete
Göteborgs universitet