Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.
Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.

Är Sverige klart eller klara?

Ibland hör man att Sverige är klart för EM eller VM, ibland att Sverige är klara. Hur ska det vara egentligen? skriver GP:s språkexpert Lars-Gunnar Andersson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Sverige är ett land, och då borde det vara singularform på adjektivet. Det heter ju ”Sverige är vackert”, inte ”Sverige är vackra”. Alltså: ”Sverige är klart för VM i handboll”.

Å andra sidan är det ett svenskt landslag som kvalificerat sig, och det består av flera spelare. Det är det som förklarar pluralböjningen klara.

I en samling tidningstext hittade jag 181 klart mot 20 klara. I nio fall av tio står det alltså ”Sverige är klart”. I talspråk är fördelningen mycket jämnare.

Nu handlar detta inte bara om ordet Sverige. Man kan lika gärna säga ”Laget är klart/klara”. Laget är ett substantiv i singularis, alltså borde det vara klart. Men det är flera spelare, och de är klara. Säger du ”IFK var överlägset” eller ”IFK var överlägsna”?

ANNONS

Ibland läser vi att polisen är orolig över utvecklingen i förorterna, ibland att polisen är oroliga. Och ibland ser vi att regeringen är bekymrad över något, ibland bekymrade över det.

I samtliga fall har vi ett substantiv i singular form som står för ett kollektiv, en grupp individer. Frågan blir alltså om vi ska böja adjektivet efter formen på substantivet (ental) eller efter betydelsen (flertal).

Språkvårdens syn på saken var tidigare klar: ”språket ska bestämma böjningen, inte verkligheten”. Visserligen var man medveten om en del kniviga fall, till exempel efter substantivet paret: Det gamla paret är fortfarande kära. Här blir det galet att ändra till paret är kärt. I sådana fall fick man skriva om meningen på något sätt.

Dagens språkvårdssyn är mer flexibel: välj böjning efter språkkänslan. Sådana råd ger ingen entydig vägledning eftersom vi långtifrån alltid delar språkkänsla.

Men delvis är vi nog ändå överens. Jämför följande två meningar: Klass 9a är duktiga i matematik och Klass 9a är väldigt stökig. Matematikkunskaperna finns hos var och en av eleverna, och då ligger det nära till hands med pluralböjning (duktiga). Stökigheten, däremot, är en klassegenskap, något de åstadkommer gemensamt, och då föredrar de flesta singularböjning (stökig).

När jag nyligen läste ”Sverige måste vara fortsatt konkurrenskraftiga”, hajade jag till. Här säger min språkkänsla att det måste vara singularböjning.

ANNONS

Alla kommer inte alltid att vara överens. Min huvudpoäng är att man inte kan säga att det alltid ska vara singularböjning efter singulart subjekt. Inte heller att det kvittar hur man gör. Som så ofta blir slutsatsen att språket bör hanteras med omdöme.

Lars-Gunnar Andersson

professor i modern svenska vid Göteborgs universitet

Mejla din språkfråga till: lars-gunnar.andersson@sprakochfolkminnen.se

ANNONS