SVT:s vallokalsundersökning antydde att maktbalansen i svensk politik skulle skakas om i grunden – och att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans skulle tappa tio procentenheter.
Nu gör Socialdemokraterna sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes – ändå är nog den allmänna uppfattningen att det gått något bättre än väntat.
Moderaterna når inte riktigt upp till 20 procent – men partiet tappar inte riktigt så mycket som det såg ut att göra och är fortfarande landets näst största.
Så: det kunde varit värre för de två stora.
Viktigt att vara nummer två
Framförallt för Moderaterna är det förstås oerhört viktigt att hålla sig ovanför Sverigedemokraterna. Inte för att det automatiskt innebär att ett parti har rätt att få inflytande för att det är näst störst – eller ens störst – men psykologiskt är det betydelsefullt för den process som väntar efter valdagen.
För nu måste det ju avgöras, hur landet ska styras.
Det är så jämnt att det är vanskligt att slå fast vilket block som är störst förrän den sista rösten är räknad.
Men frågan är ju om det ens spelar någon roll. Moderatledaren Ulf Kristersson har ju lovat att avsätta statsminister Stefan Löfven mer eller mindre oavsett hur det slutar.
Det löftet som vi hört under valrörelsen upprepades under valkvällen.
Vad händer sedan?
Att avsätta Stefan Löfven är sannolikt inga problem. Det räcker att Alliansen och Sverigedemokraterna röstar nej till honom i statsministeromröstningen, om han inte valt att kliva åt sidan själv före den inträffar.
Men sedan?
Om de rödgröna nu verkligen blir större än Alliansen, så finns inget som talar för att vänsterblocket frivilligt släpper fram Ulf Kristersson. Alltså måste Alliansregeringen i vart fall accepteras av Sverigedemokraterna.
Och beskedet från Sverigedemokraterna var under valkvällen detsamma som tidigare: alltså att man inte tänker stödja någon regering som inte går partiet till mötes. Låst läge, alltså.
Mycket talar alltså för att Alliansen och de rödgröna måste släppa sina låsta positioner för att det ska bli någon regering. Något som kanske blir svårare att få till när den hotande kollapsen trots allt kom av sig.
Att det inte blev någon total kollaps döljer också till viss del den trend valet blev ett kvitto på: att när de stora partierna krymper, så växer de två som ligger längst ut på kanten – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är svårt att göra någon annan tolkning än att det handlar om något slags missnöje med hur samhället utvecklats. Att allt fler vill byta kurs och det ordentligt.
Vi har det ju så bra
Med risk för att låta som ett eko av Liberalernas ledare Jan Björklund: vi har aldrig haft högre levnadsstandard, vi har aldrig kunnat förvänta oss att leva lika länge, resa lika mycket, kunna välja så fritt som vi gör idag.
Men ändå känner många uppenbarligen att vi är på fel väg och att något drastiskt måste ske.
Sverigedemokraternas tillväxt från en liten undergroundrörelse som ville bevara Sverige svenskt till en politisk kraft som lockar nästan var femte väljare är remarkabel på alla sätt.
Efter 20 år i den politiska utkanten har partiet växt konstant sedan det kom in i riksdagen 2010. Trots en flod av skandaler kring partiet. En ständig ström av medlemmar och partiaktiva avslöjas som rasister – och inget av de etablerade partierna vill ha med dem att göra.
Som en slags motvikt växer Vänsterpartiet – som ratades av Stefan Löfven när regeringen skulle bildas för fyra år sedan – sig allt starkare på den andra kanten.
Sammantaget ser vi alltså ett allt mer splittrat svenskt politiskt landskap, som vi ännu inte vet vem som ska leda.
