Dags för rejäl granskning av gruppvåldtäkter

Joakim Lamotte efterlyser en diskussion om sexualbrott med fokus på gruppvåldtäkter.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I början av året lade jag annat arbete åt sidan för att fokusera på kvinnofrid och sexualbrott. Det har gjort att jag nästan dagligen får tips på området. Vissa fall är mer intressanta än andra, som exempelvis gruppvåldtäkten i Ludvika i oktober förra året, där tre män dömdes i tingsrätten till fyra års fängelse och utvisning, för att senare frias av hovrätten.

Anledningen till den friande domen var att man inte ansåg sig kunna bevisa vem som hade gjort vad. En av männen sade sig exempelvis bara ha tittat på medan de två andra våldtog kvinnan. Därför valde hovrätten att hellre fria än fälla. Mannen som sade sig ha tittat på fick dessutom 140 000 kronor i skadestånd eftersom han hade suttit häktad. Det skadestånd som den våldtagna tjejen skulle fått försvann däremot när männen friades.

ANNONS

När jag fick kontakt med tjejen berättade hon om känslan av att bli sviken av samhället och om hur de här männen hånler mot henne när de ser henne på stan. Det fick bägaren att rinna över och i brist på andra idéer gjorde jag ett upprop på Facebook för att försöka få ihop till det uteblivna skadeståndet. Gensvaret blev enormt och jag kunde inte gå utanför dörren utan att främmande människor kom fram och undrade hur insamlingen gick.

Resultatet blev otroliga 433 500 kronor, men eftersom syftet inte bara var att samla in pengar utan även att lyfta brottsofferperspektivet i den här typen av ärenden, skickade jag ut ett pressmeddelande till flera nyhetsredaktioner i Sverige. Jag ville få till en diskussion om sexualbrott med fokus på gruppvåldtäkter och hur tjejer ofta upplever att de lämnas utan stöd och blir svikna av rättsväsendet. Att journalister skulle höra av sig var jag övertygad om, för aldrig tidigare har jag hört talas om att människor har samlat ihop så mycket som nästan en halv miljon kronor till ett enskilt brottsoffer.Men döm av min förvåning när det blev helt tyst. Istället har folk nu börjat kontakta mig och fråga varför det inte ens går att läsa en notis om saken i traditionella medier.

ANNONS

Jag har inget bra svar till dem, men kan konstatera att svenska mediers granskning av gruppvåldtäkter lämnar en hel del övrigt att önska. Och från Brottsförebyggande rådet har det inte hörts något sedan 2006, då det fastslogs att det skett en fyrfaldig ökning av antalet anmälda gruppvåldtäkter på tio år. Hur det ser ut idag vet vi inte då det inte verkar finnas något större intresse av att göra en ny rejäl kartläggning. Samtidigt blir jag frekvent kontaktad av anhöriga till tjejer som blivit drabbade. Stundtals är oron total för vilken värld mina döttrar skall växa upp i. Med tanke på den stora uppslutningen kring tjejen i Ludvika verkar många andra i Sverige känna samma sak. Nu är det dags att även journalister och politiker på allvar tar tag i problemet.

ANNONS