Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/7

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Afghanska kvinnor lär sig cykla i Mölndal

Att kunna cykla ses ofta som en självklarhet i Sverige. För kvinnor i Afghanistan är det raka motsatsen. Nu lär sig ett tjugotal kvinnor från Afghanistan att cykla - i vuxen ålder. "Det känns jätteroligt att vi kan besvara deras önskningar och starta upp det här cykelprojektet", säger Christina Von Otter samordnare för språkcaféet i Mölndal.

Utanför Folkets Hus i Mölndal cyklar Bahar Ahmadyar, 8, runt i snabba cirklar. Hon ställer sig upprätt upp på cykelpedalerna, trampar upp farten och släpper ena armen från styret. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Kolla Ingrid, jag kan cykla med bara en arm! ropar hon samtidigt som hon rättar till bandet under den rosa cykelhjälmen.  

Ingrid Rasmusson ler. Tillsammans med kollegan Marita Bergstrand har hon sedan i våras engagerat sig som volontär på språkcaféet i Mölndal - en samlingsplats för människor som vill träna på svenska och få hjälp med läxor. Hennes egen cykel står parkerad bredvid bänken där hon sitter. I handen håller hon en lång deltagarlista. Om tio minuter ska ett tjugotal afghanska kvinnor för första gången få sätta sig på cykelsadeln.

Inte första gången cykelkurs startas i Mölndal 

2014 startade arbetet med cykelkurser i Mölndal småskaligt. Några nyanlända kvinnor i Bifrost hade framfört önskemål om att få lära sig att cykla. Tekniska förvaltningen köpte in fyra cyklar anpassade till nybörjarcykling och kursen startade kort därefter. 

- Kvinnorna cyklade tre dagar i veckan i fem veckor. Resultatet blev helt fantastiskt. Jag minns särskilt en av deltagarnas glädje. Hon var så glad över att äntligen kunna slippa be hennes man köra henne överallt, säger Therése Hognert som under 2014 arbetade som samordnare för projektet Samhällsarbete Bifrost. 

Idag har intresset för cykelkurser i Mölndal växt sig större än någonsin. Omkring 250 nyanlända med permanent uppehållstillstånd har under det senaste året flyttat till kommunen och önskemålen om sim- och cykelkurser har ökat i snabb takt.

"De ger aldrig upp"

Septemberluften ligger som ett tjockt täcke över parkeringen utanför Socialtjänsten i Mölndal. Några cyklar står parkerade på cykelvägen intill Mölndalsån, cykelsadlarna är rejält nedsänkta och flera cykelhjälmar ligger i gräset.  

Mahtab, 17, tar bort sin hårklämma under den rosa slöjan för att få plats med cykelhjälmen på huvudet. Vad som först ser lite vingligt ut går sedan med stöttning från en volontär riktigt bra. Hon lyckas återfå balansen och två minuter senare cyklar hon utan problem sick-sack mellan bilarna på parkeringen. 

- De ger aldrig upp! Det är helt otroligt vilken drivkraft de har. De bara kör trots att de aldrig suttit på en cykel innan, säger gymnasieungdomen Sabina Hussein, 19 som är med och hjälper till med projektet. 

Kvar vid cykelvägen står Roya Ahmadyar, 14, tillsammans med sina lillasystrar Fateme, 12, och Bahar, 8. För fyra år sedan tvingade kriget i Afghanistan dem att fly till Iran tillsammans med deras mamma och äldre syster. För ett och ett halv år sedan flyttade de igen. Denna gången till Majorna i Göteborg där deras äldre bror redan befann sig. 

- Min storebror har en cykel hemma. Den ramlade jag med en gång när jag skulle försöka cykla. Min kompis har också en cykel, men den är jättestor så den ramlade jag också med. I början är det lite läskigt, men jag vill verkligen lära mig cykla, säger Roya Ahmadyar innan hon ivrigt hoppar på en cykel. 

För några veckor sedan började hon 8:e klass på Fässbergsskolan i Mölndal. Klarar hon att få goda studieresultat och lära sig svenska ordentligt är hennes dröm att i framtiden arbeta som läkare. Men först ska hon lära sig att cykla för att slippa ta bussen till skolan. 

Hennes yngre systrar kan redan cykla. Lillasystern Bahar, 8 brukade träna på en grön sparkcykel i Iran. 

- Jag vet inte var den är. Men jag har en riktig cykel nu. Jag gillar livet i Sverige bättre. I skolan gillar jag matte. Godaste maten i bamba är pyttipanna och köttbullar, säger hon.

"Kvinnor har inte tid för sig själva"

Fahima Ahmadyar, 39, pekar på sina döttrar som cyklar på andra sidan gatan och slår ihop händerna i en glädjegest. 

- Kolla vad de är duktiga! I Afghanistan är kvinnorna mest i hemmet. Vi lagar mat, städar och tar hand om barnen. Vi har inte tid att bry oss om oss själva. Här är det annorlunda, det finns så mycket jag vill göra och lära mig här. Jag vill cykla, jag vill simma, jag vill börja träna och jobba. Helst hade jag velat bli förskollärare, säger Fahima. 

Cykling förenat med livsfara 

I Afghanistan ses kvinnlig cykling som något kontroversiellt och oanständigt. Om en kvinna ses cyklande kan det få förödande konsekvenser. Hennes familj kan bli förföljd, hånad och drabbas av dåligt rykte. Kvinnan själv kan straffas med döden. I Iran ser situation lite annorlunda ut. Där får vissa cykla, medan andra inte tillåts alls. Regimen kan plötsligt hävda att det är förbjudet för kvinnor att cykla och cyklande kvinnor har vid flera tillfällen arresterats.

- Cykling ska sammankopplas med frihet. Att själv kunna ta sig dit man vill. Att kunna handla, ta sig hem från jobbet och lämna barnen utan problem, säger volontären Marita Bergstrand. 

Hon och kollegan Ingrid Rasmusson har småsprungit bredvid cyklarna i snart två timmar. Ett blått kvällsljus har lagt sig över parkeringen. Bahars vita cykel ligger lutad mot en gatlykta och systrarna Ahmadyar sitter ner i gräset. 

- Detta är basen till hur man umgås. Inga finesser eller konstigheter. Här gör vi bara en sak i taget. Antingen är det bara cykling, svenska eller läxhjälp. Tänk att det lilla kan få en att känna sig så nyttig när man kommer hem, säger Ingrid Rasmusson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.