Hon höll inte vad hon lovade, det irriterade mig. Jag hade hellre sett en bekymmersrynka och ”tyvärr kommer maten komma om 35 minuter”. Det hade varit hederligt, för det hade varit sant. Men det borstade vi av oss för det var ju bara ett restaurangbesök.
Jag klickade in på en tidningsartikel som lockade med rubriker som ”Helt otroligt”. Jag genomled 30 sekunders reklam för det löftet ”helt otroligt”. Det var inte helt otroligt, det är det aldrig. Men det borstar jag av mig, det är ju bara en lögnaktig rubrik och ett klick.
Generellt så gillar jag att få det jag blivit lovad. Och får jag inte det så blir jag mer eller mindre irriterad beroende på löftets storlek. Jag är cynisk jag behåller kvittot. Återköpet kanske lite omständligt, men en möjlighet. Du kanske är optimist och kastar det?
Jag hade en vän som jag anförtrodde saker till. Vänskap är för mig ett sorts kontrakt på att det jag delar med dig, delar jag – med dig. Hon bröt det kontraktet och det var lite svårare att borsta av då det gäller vänskap. Det är ju lite större än både restaurangbesök och en överdriven rubricering i en tidning. Hur är det då med ett land?
2014 sa Stefan Löfven att han skulle slopa preskriptionstiden för brott mot barn. Bra idé tyckte många och röstade på honom. Det har 2018 inte hänt. Att stänga dörrar för flyktingar var då omänskligt och rasistiskt, enligt Löfven. Medmänskligt tyckte många och röstade på honom. Nu ska det plötsligt stramas åt. Han ville inte på något sätt förknippas med Jimmie Åkesson, nu använder han densammes retorik för att locka SD-väljare. Det känns som att jag läser George Orwells bok i sista scenen med grisarna som ska kämpa för djuren och motverka människorna. På slutet ställer sig grisarna på bakbenen i kostymer och djuren utanför ser inte skillnad på sina ledare grisarna och människorna i samma kostymer.
Du tror att du röstat på ett parti 2014, men mot slutet ställer han sig på bakbenen och du ser inte skillnad på Stefan Löfven och Jimmie Åkesson. Till och med Åkesson skrattar och säger ”Socialdemokraterna är desperata”. Men det här är bara det värsta i den politiska soppan som kallas valåret. Det är inte ett valår, det är ett strategiår. Det handlar inte om vilket parti som skapar det bästa Sverige. Det är ”tur i kärlek”, ”vem tar vem” och vilka partiledare flirtar med vilka. De säger en sak nu, men vem vet hur det kommer se ut efter? Surprise! Kalla mig trist, men jag gillar inte överraskningar.
Vi får inte ett kvitto på alla vallöften vi ”köpt” tack vare en trovärdig retorik. Icke. Vi får en valsedel och den ska vi lägga i en låda i september. Sen är det bara att hålla tummarna i fyra år. Men om alla står på bakbenen likt Jimmie Åkesson och vi inte ser skillnad, är det inte då ett skenval?
Dessa löften som går upp i rök sekunden de fått makten. Återköp? Nej men i alla fall bytesrätt på ledaren. Detta år vill jag ha ett kvitto på partiledarens vallöften och det borde vara ett politiskt brott att ställa sig på bakbenen och kunna förväxlas med någon annan. Då tar ni ju bort det vi trodde oss ha – ett val.
