Är det dags att upplösa också individen nu? Den senaste tiden har begreppet posthumanism snurrat såväl i P1:s Obs, tidskrifterna Arena och Ord & Bild, samt på vassa bloggar som Copyriot.

Post- vadå? Till att börja med tycks en avgränsning mot en mer flåshurtig teknikoptimistisk manlig släkting vara på sin plats; transhumanism tar sig oftast uttryck i drömmen om en bättre obegränsad människa. Med bioteknikens hjälp ska gränsen mellan människa och maskin suddas ut, och vi ska vinka farväl till den banala naturen och uppnå evigt liv. Den visionen handlar om en sorts humanism på anabola.

Posthumanism innebär i stället ytterligare ett steg i nedmonteringen av de stora berättelserna. I Arena (1/2010) inleder genusforskaren Cecilia Åsberg en elegant introduktion till fältet med att konstatera att ”våra kroppar innehåller hundratusentals många gånger fler bakterier och encelliga organismer än de innehåller humana kroppsegna celler. Inte underligt att det är svårt att försöka vara bara sig själv.” Hur kan vi så självklart utgå från människosläktes unika särart när vi de facto delar sjuttio procent av vår genuppsättning med en Skogaholmslimpa?

Posthumanismen tar avstamp i de senaste decenniernas landvinningar inom bioteknik, informationsteknologi och genetik och avfärdar sedan fantasierna om skiljelinjer mellan kollektiv och individ, kropp och själ, natur och kultur och mellan djur och människor. Ett osentimentalt farväl till bilden av upplysningsvarelsen, den rationelle, oberoende mannen. Den intellektuella utmaningen glimmar till i två skärningspunkter mellan moralfilosofi och politik. Den ena är frågan om djurens rätt, den andra är frågan om klimatkrisen. Vi står i båda fallen inför ett och samma etiska dilemma, antropocentrismens. Djurrättsfilosofin provocerar genom att relativisera gränsen mellan människa och djur. Vatikanen har till och med låtit proklamera att ”antikrist är djurrättsaktivist”.

Klimatfrågan avslöjar humanismens falska löfte om att människan kan frigöra sig från naturen. Om det inte ens finns några tydligt mänskliga individer, bara delar av olika flödande ekologier, vilka blir de då etiska konsekvenserna av denna posthumanistiska insikt i klimatkrisens tidevarv? En kallhamrad ekofascist skulle svara att en gigantisk svältkatastrof vore en vinst för moder jord eftersom dagens överbefolkning är mer katastrofal. En djupekolog skulle snarare se insikten som en potential för en fredlig omställning av våra samhällen med omsorg om allt levande. Posthumanismen pekar mot frågor vi måste förhålla oss till just nu.