Ett ufo har landat. Det sker på sidan 297 i ­Joakim Pirinens Kvarteret Kolossen och också i en ”alternativ tagning” – annorlunda tecknad – hundra sidor senare. Utomjordingen som visar sig är fullständigt obeskrivlig. Dessutom talar varelsen obeskrivligt kons­tigt och beter sig obeskrivligt busigt.

Det är typisk Pirinen: anarkin och förmågan att teckna sådant som man aldrig sett förut och sätta ihop ord som aldrig tidigare har samsats i samma pratbubbla. Att säga att text och bild samverkar i dessa serier är fel. Språk och pennstreck bråkar i stället med varandra för att skapa nya världar, som när förvridningar av ordet ”tunnelbana” låter oss få se hur ”bullertranan” ser ut. En ny förklaring ges åt termen ”fotgängare” och Lena Olin presenterar sig för Ola Lenin. I ­Pirinenvärlden är ordlekarna faktiskt fånigare än i Göteborg.

Annars får man väl säga att Pirinen alltid är väldigt otypisk och olik sig själv. Att ett ufo har landat är just vad jag tänker när jag får boken i mina händer. Hur hade jag uppfattat kolossen på 400 sidor om jag inte visste något om serier eller om Pirinens ställning som tecknare? Här finns nallar i sandlådor och naiv Krazy Kat-surrealism men också bakfylleångest, återkommande funderingar kring döden och en barnförbjuden avdelning med rubriken ”Porr”. Sättet att teckna verkar växla från dag till dag. Det kan vara aggressivt punksvart teknik som i amerikanska undergroundserier, petiga streck- och prickbilder som i fransk fantasy eller flummiga visioner med jugendlinjer. Till och med Kandinsky­serier som skojar med abstrakt konst.

Men framför allt obeskrivliga groteskerier. Vore det inte för Pirinen så hade vi inte vetat hur fruktansvärt ful en ful gubbe kan vara och heller inte att om man har en tvättbjörn på huvudet och väntar tillräckligt länge så har man snart en praktisk pälsmössa.