Män som hatar kvinnor var den enda Millenniumfilm som skulle visas på bio, det var inget snack om saken. Men distributörerna fick bita i det inte nu ganska söta äpplet och ändra sig. Allt annat hade varit ren idioti. Bara i Sverige har fler än 1,5 miljoner, i hela världen 6,2, masat sig till biograferna för att se filmatiseringen av Stieg Larssons historia om maktmissbruk, förtryck och hämnd.

Redan i den första filmen var Lisbeth Salander motorn och den verkliga behållningen. Så är fallet också i uppföljaren, där Daniel Alfredson och Jonas Frykberg tagit över regi- respektive manusstafettpinnen efter danska trojkan Niels Arden Oplev (regi), Nicolaj Arcel och Rasmus Heisterberg (manus). Salander dominerar inte bara (den rätt fåniga) filmaffischen utan hela filmen och pockar på uppmärksamhet även i scener hon inte medverkar i. Noomi Rapace fortsätter att fylla ut den undflyende rollfiguren samtidigt som hon lämnar sprickor stora nog att hålla intresset stadigt i ett nitförsett koppel.

Att referera själva intrigen är inte så relevant, dels känner en förfärlig massa människor till den från boken (de andra vill säkert överraskas) dels är den på en gång snårig och enkel, men bland annat handlar det om trafficking, ryskt kontraspionage och oegentligheter högt upp i rättsapparaten. Inga ovanliga thrilleringredienser alltså. Filmen fortsätter att dra i trådar från den första filmen men spinner också nya. Berättandet är effektivt, men bjuder inte på några överraskningar eller rafflande bildlösningar och spänningsnivån hyfsad.

Det förekommer en del lästa repliker i mindre lyckade skådespelarinsatser och Michael Nyqvist är som han är och som Emma Engström skrev i recensionen av Män som hatar kvinnor är hans rollfigur Mikael Blomkvist mest ett bollplank men också en fond som lyfter fram Salander. En vandrande vålnad och hämnare, inte utstuderad som Tarantinos och Thurmans The Bride i Kill Bill, inte raffinerad som i Park Chan-Wooks hämndtrilogi utan mer instinktiv. Hon är ett slags superhjälte tycks kunna genomföra precis vad som helst men som samtidigt låter känslorna ta över och blir slarvig. Hennes metoder är i högsta grad tvivelaktiga och väcker funderingar kring ändamål som helgar medel.

Om den första filmen var tämligen avslutad hänger del två tätare ihop med den tredje, Luftslottet som sprängdes (biopremiär 27 november), vilket resulterar i ett ganska otillfredsställande fortsättning följer-slut.