När vi var barn tog mamma min syster och mig till den heliga staden al-Kadhemia. Vi åkte dit med häst och vagn varje torsdag under hela sommaren för att besöka moskén. Staden har fått sitt namn efter den sjunde Shiaimamen, Musa al-Kathim, som är begravd där. Al-Kadhemia är numera en del av Bagdad, ligger ungefär en halv mil norrut från centrum.
Efteråt samlades vi tillsammans med alla de andra besökarna utanför moskén. Vi umgicks med vänner och släktingar till sent på kvällarna och åt av våra matsäckar. På hemvägen i den varma sommarnatten fick vi alltid baklava av mamma.
För bara någon vecka sedan sprängde två självmordsbombare sig själva och ett stort antal oskyldiga till döds i just al-Kadhemia; ett ofattbart dåd i raden av liknande dåd sedan kriget började och jag mindes naturligtvis alla mina besök där vid imamernas gravar, myllret av människor, glädjen vi kände.
I flera års tid har jag tvingats bevittna dessa våldshandlingar från min svenska horisont. Det som händer i Irak får jag bara andrahandsinformation om, via media eller vänner som jag pratar med i telefonen. Så småningom har det fått mig att känna mig utanför, som om jag har svikit alla dem som stannat kvar. Jag har skuldkänslor för att de har offrat så mycket och jag så lite, för att jag lever ett tryggt liv hundratals mil bort.
Den palestinske författaren Jabra Ibrahim Jabra levde i exil i Bagdad under flera decennier. Han dog där i mitten av nittiotalet, några år efter Gulfkriget. Jag träffade honom aldrig men han bodde nära huset där jag växte upp i stadsdelen al-Mansur. I sin självbiografiska bok Prinsessgatan låter han en äldre grånad man (författaren själv) berätta om hur han under Gulfkriget varje dag beger sig ut på Bagdads gator på långa promenader, trotsande både väder och vind som kryssningsmissiler och de svarta demonliknande bombplan som sveper över himlen och sprider skräck bland människorna på marken.
Han trotsar fienden, protesterar kanske också mot all den orättvisa som drabbat människor i alla tider, på det enda sätt han kan. Han vandrar längs Tigris, utmed de breda avenyerna, söker skydd mot det skarpa solljuset i dadelpalmernas skugga. Går och går dag ut och dag in, vittnar om kriget och det elände som de internationella sanktionerna medför.
Tänk om jag, om så bara för en enda dag, kunde återvända till Bagdad för att dela mina vänners och släktingars öde, deras sorger och erfarenheter! Besöka de platser jag minns från förr, gå på samma gator som jag gjorde då. Att jag kunde få tillbaka något av det som var en del av mitt liv, min identitet, som jag nu tycker att jag har förlorat, som försvunnit med avståndet i
tid och rum.