När jag kom till Sverige som flykting efter Gulfkriget förstod jag att jag alltid på något sätt skulle vara en främling här. Naturligtvis hoppades jag att mitt liv skulle bli bra, att jag skulle lära mig språket och få ett arbete som motsvarade min kompetens, men jag var från första dagen medveten om min "främlingsstatus". Det kan ha haft att göra med att jag under min uppväxt bott kortare perioder utomlands. Jag hade en erfarenhet att luta mig emot, förstod på både gott och ont att jag skulle bedömas utifrån mitt irakiska ursprung.
Efter femton år i Sverige känner jag mig till viss del fortfarande som en främling. Jag har underbara arbetskamrater och vänner och språket är inte något större problem för mig (även om varje mening tar en evighet att skriva). Jag har till och med blivit svensk medborgare. Men det liv som jag lever här är och förblir det liv jag fått i stället för det som jag föddes till. Jag känner därför ett grundläggande utanförskap, som jag tror jag delar med de flesta invandrare.
Konstigt nog kan detta också vara en trygghet. Jag är visserligen en främling i det här landet men jag har fortfarande en hemvist i mitt ursprung. En del av mitt hjärta finns trots allt kvar i mitt älskade Bagdad. Jag har mina minnen, även om vissa har bleknat med tiden och andra är smärtsamma. Många släktingar och vänner bor kvar där. Jag ringer fortfarande till mina bästa väninnor så ofta jag kan, bandet med hemlandet finns kvar som ett slags säkerhetslina.
Men hur är det med min son? Han är tretton år, född i Sverige och lever som vilket annat barn som helst i hans ålder. Han är förstås medveten om sitt ursprung (särskilt när Irak vinner i fotboll) men han känner sig som svensk. Sverige är hans hemland, precis som Irak är mitt. Det är lika självklart för honom som det är för hans "svenska" kompisar.
Vad händer då när hans svenskhet blir ifrågasatt? Som i somras, när vi var på resa i Frankrike. Många frågade var han kom ifrån och han svarade stolt att han var från Sverige. Reaktionen var alltid den samma: "Nej, du kan väl inte vara från Sverige, det syns ju". Han envisades naturligtvis med att han var svensk men jag såg hur ledsen och förvirrad han blev. Jag tror inte att han själv ännu i ord kan formulera den fråga som hans känslor uttryckte: Vem är jag om jag inte är svensk?
Jag vet vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag vet att jag är "tjejen från Bagdad" och för mig är min eventuellt bristande svenskhet inget större problem, men vad händer med min son? Kommer han att betraktas som en "riktig" svensk? Kommer han någonsin att kunna gå genom passkontrollen utan att mötas av misstänksamhet? Kommer han också när han blir äldre att kunna känna stolthet över sin irakiska bakgrund och ha en hemvist i den kulturen?