I mitten av nittiotalet tog politikerna ett beslut om att öka samarbetet mellan de tre fristående sjukhusen Sahlgrenska, Mölndal och Östra. SISIS, Sjukvård i samverkan i Storgöteborg, gick ut på att sjukhusen genom samarbete skulle kunna göra rationaliseringsvinster. Arbetsgrupper fick komma med förslag på hur man tillsammans bäst utnyttjade tillgängliga resurser.
Vid den här tiden fanns det ingen uttalad tanke på en total sammanslagning. Trots det var det ett sammangående och en stor strukturomvandling som blev resultatet.
Konsekvenserna ser vi nu. Framförallt sjukvårdspersonal, men också en del politiker anser att det blivit för stort, för fort och för mycket. I en debattartikel i GP sedan skrev överläkaren Gunnar Eckerdal följande:
"Inledningsvis måste regionledningen erkänna att projektet är ett misslyckande. Någon måste be patienter, närstående och medarbetare om ursäkt för det onödiga lidande som förorsakats. Därefter måste arbetsgrupper med bred förankring arbeta fram en fungerande plan för de tre sjukhusens framtida samarbete - SiSiS 2."

Frågan är om det är själva sammanslagningen som gjort att situationen är så katastrofal. Framförallt handlar det kanske om det som skett efter den inledande strukturomvandlingen.
- En förändring var nödvändig, säger Siewert Gårdestig, som var sjukhusdirektör vid tiden för SU:s bildande. Det fanns goda intentioner, men med tre så olika sjukhuskulturer är det svårt att få samspelet att fungera. Så här i efterhand kan man tycka att sammanlänkandet av de tre sjukhusen borde skett mer successivt och att genomförandet borde varit bättre förankrat hos personalen.
Något Gårdestig också nämner är att politiker och sjukhusledning ibland gjort fel när de förväntat sig effekter direkt. Där får han medhåll av regionrådet Jonas Andersson, (fp), som är ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet.
- Det har funnits en övertro på klossflyttandet och vilka effekter det ger, säger Andersson. Vi vill uppnå en bättre kvalitet i vården men det måste få ta tid. Det har det inte alltid fått göra.
Här hittar man den springande punkten. För att vården skall fungera optimalt måste man låta personalen få arbetsro. Men när sjukhusledningen och politikerna känt sig pressade har de löst situationen med nya omorganisationer som snarare ökat problemen än minskat dem.
Ett annat problem är den stora omsättningen på personal. De chefer som initierat olika strukturförändringar har ofta inte fullföljt sin vision. De har inte varit kvar och kunnat lotsa sin personal genom förändringarna vilket skapat mycket otrygghet.

Allt är dock inte nattsvart på SU.
- Att man kunnat samla kunskap och kompetens har för oss varit positivt. Till exempel har akutverksamheten inom kvinnosjukvården blivit bättre, säger Inger Bryman, verksamhetschef för gynekologi och reproduktionsmedicin.
Det finns alltså lyckosamma förändringar sida vid sida med de stora misslyckandena. Men man kan fråga sig är om dessa kan väga upp den turbulens som varit ett faktum på SU ända sedan bildandet. Det är ytterst tveksamt. En återgång till förutvarande struktur i dag skulle dock skapa en ännu större kris. Vad som måste ske nu är att sjukhusledningen ger personalen arbetsro och verksamheterna en chans att sätta sig. Det är dags att börja lära av tio års misstag.
Del 1 och 2 i serien publicerades den 7/5 och 9/5