Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd, PAN, avskedade 2002 två polismän som dömts för övervåld i eller nära tjänsten. Båda har jobbet kvar och båda är befordrade. Tack vare Arbetsdomstolen (AD).
Enligt AD:s praxis ska domar i brottmål "tillmätas betydande bevisverkan".
- Det låter betryggande, men i realiteten är det en öppen dörr för att köra hela brottmålsprocessen i repris i AD, anser Karl Pfeifer, chefsjurist på Arbetsgivarverket.
43-åringen dömdes i Skellefteå tingsrätt i januari 2002 för misshandel och olaga hot. Vid en valborgsmässofest 2001 - aningen berusad - kände han sig tvingad att agera polis när han stötte på en man som han ansåg vara knarkpåverkad. Den dåvarande polisassistenten kallade poliskollegor till platsen.
Innan kollegorna kom fram utbröt ett handgemäng mellan 43-åringen och flera festdeltagare. Polismannen åtalades och dömdes för misshandel och olaga hot. Påföljden sattes till villkorlig dom eftersom tingsrätten tog hänsyn till att mannen skulle komma att få sparken.
I december 2002 avskedades han också av PAN.
Men avskedandet kom att överprövas av AD. I januari 2004 kom domen: AD underkände tingsrättens sätt att resonera och fastställde att polismannen, trots att han gjort sig skyldig till våldsbrott, inte kan anses vara olämplig som polis.
Han fick jobbet åter och ett skadestånd på 30 000 kronor. Sedan dess har han avancerat till polisinspektör.
Karl Pfeifer tycker det är direkt olämpligt att AD går in och omprövar laga kraft-vunna domar. Framför allt när det rör poliser.
- Poliser har en speciell roll, på grund av sitt våldsmonopol. Det är ett principiellt problem att AD blir en överprövningsinstans i de här fallen.
Som i fallet med 43-åringen?
- Det är enligt min mening fullständigt orimligt att AD två år efter tingsrättens huvudförhandling hör samma vittnen samt ytterligare vittnen som inte hördes i tingsrätten och kommer fram till ett annat resultat än vad tingsrätten gjort.
Pfeifer bedömer AD som en kvalificerad domstol, men han är övertygad om att en tingsrätt eller hovrätt är bättre skickade att pröva bevisfrågor i brottmål. Han menar också att AD försätter arbetsgivaren i ett ohållbart läge.
- Ska det krävas att arbetsgivaren överprövar en lagakraftvunnen dom? Anta att polisen som arbetsgivare gör det och kommer fram till att brottmålsdomen är felaktig. En polisman har dömts av domstol för ett brott, men arbetsgivaren anser att domstolen dömt fel och vidtar ingen åtgärd med anledning av domen. Var befinner vi oss då?
Ulf Berg, chefsjurist på Rikspolisstyrelsen, delar Pfeifers uppfattning.
- AD ägnar sig åt en typ av resningsförfarande, det känns principiellt fel.
Även Christer Ekelund, chefsåklagare på riksenheten för polismål, förfäktar samma mening.
- Mycket märkligt att AD tar sig rätten att agera brottsdomstol, säger han.
Michaël Koch, ordförande i AD, hävdar att det inte går att komma ifrån att Arbetsdomstolen fungerar som en instans för överprövning.
- Vi utgår från att en dom i en tingsrätt eller hovrätt är riktigt. Men om parterna kommer hit och vill presentera hela brottmålet igen har vi ingen rätt att säga nej. Det är ingen tacksam uppgift, men vi är så illa tvungna att göra det som systemet lägger på oss.
