Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Om den förnybara energin får fortsätta att utvecklas några år till, då försvagas den fossila lobbyn så pass mycket att ett internationellt klimatavtal kommer att bli möjligt, skriver Thomas Sterner.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ny teknik och förnybart ljusglimtar i klimatmörkret

    Bästa vägen till ett internationellt klimatavtal och ett bättre klimat vore att förhandla om en minsta gemensam kostnad för koldioxidutsläpp. Och att ta bort alla subventioner av fossila bränslen, skriver Thomas Sterner, professor i miljöekonomi.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Kan man ha några förhoppningar på Parismötet? Det känns som i går. Hela världen skulle till Köpenhamn: ”Hopenhagen”… Att besvikelsen blev så stor under klimatmötet i Köpenhamn 2009 berodde delvis på orealistiskt uppskruvade förväntningar. Just den frågan har vi löst: inför COP21 nästa vecka i Paris är det inte längre någon som tror att vi kommer lösa hela klimatfrågan.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I dag är det motsatsen som är det stora problemet – de mål vi strävar efter är för små. Tiden rinner iväg och snart är exempelvis tvågradersmålet ouppnåeligt. Förhandlingsdelegationer reser över världen och jobbar övertid. Sliter och anstränger sig, men de kämpar mot en hydra – varje gång de förbättrar ett stycke i ett förslag till avtalstext finns risk att andra bitar försämras.

    Jag jobbar i höst på Collège de France och anordnade just en konferens kring klimatekonomi. Martin Weitzman, ekonomiprofessor vid Harvard universitetet i USA, inledde och sade att vi kanske förhandlar om fel sak: hur mycket varje land skall minska sina utsläpp. Det blir en komplicerad förhandling med hundratals siffror (en för varje land och varje år). Dessutom är var och en av dessa siffror en konfliktkälla: Alla länder vill se stora reduktioner för andra men inte för sig själva.

    Bara en siffra att hålla reda på

    Det vore mycket bättre att förhandla om en minsta gemensam kostnad för koldioxidsutsläpp (till exempel en skatt). Då är det bara en siffra (till exempel 50 dollar/ton) som man diskuterar och eftersom det är samma skatt för alla borde det egentligen inte vara så konfliktfyllt. Det är inte uppenbart om just landet X gynnas av en hög eller låg skattenivå för alla länder.

    I Köpenhamn hoppades många på ett klimatavtal som skulle hålla uppvärmningen under två grader och som skulle bli ”rättvist”; alltså skulle ge fattiga länder en större andel av det kvarvarande utrymmet. Fattiga länder som inte släppt ut så mycket, skulle inte behöva bära kostnaderna. Principen kallades Common But Differentiated Responsibilities (CBDR) och omhuldas fortfarande av många i EU men är oacceptabel i USA där man ser att Kinas utsläpp ökar enormt och i absoluta tal är större än USA:s. Samtidigt sitter Kina som ägare till en ansenlig del av den amerikanska utlandsskulden. Skulle USA behöva bekosta minskningar och Kina få fribiljett?

    Inför Paris bygger man nu mer på att varje land själv ska sätta sina mål (så kallade Intended Nationally Determined Contributions, INDCs) – men risken är att när varje land får välja nivå på egen hand blir inte ambitionen tillräckligt hög. Just detta ser ut att hända – granskar man alla INDC som hittills lämnats in ser man att vi är på väg mot mycket mer än två graders uppvärmning. Å andra sidan får man komma ihåg att Köpenhamnsmötet misslyckades delvis därför att det var för centraliserat. Kanske är det bättre att be varje land säga vad de vill göra själva!

    Problemet är att det har gjorts förut. Scott Barett, professor i naturresursekonomi vid Columbia universitetet i USA och en av de andra talarna på vår konferens, visade en ”tidslinje” för klimatförhandlingarna – i form av en cirkel (!) – eftersom just denna förhandlingsmetod användes vid de första diskussionerna 1988.

    Ett farligt missförstånd

    Det finns också de som tror att det inte behövs ett centralt klimatavtal. Det räcker med att alla länder har utsläppsrättshandel. Därifrån kunde man bara koppla ihop alla handelssystemen och så skulle man kunna kringgå behovet av ett internationellt avtal. Detta är ett farligt missförstånd, eftersom alla svårigheter med klimatavtal kommer att återuppstå när man försöker länka samman utsläppsrättshandeln i alla länder. En sådan världshandel förutsätter nämligen att man vet hur många rätter varje land skall ha.

    De flesta ekonomer är överens om att det behövs ett internationellt pris på CO2. I de flesta länder förblir priset på koldioxid alldeles för lågt i förhållande till de hälso- och miljökostnader som förbränning av kol eller olja medför. På många ställen är fossila bränslen fortfarande subventionerade i stället för beskattade. Pariskonferensen skapar dock ett tryck och just i denna fråga kom ett positivt besked i dagarna. Från och med januari 2017 skrotar OECD bidragen till de minst effektiva kolkraftverken.

    Sverige har världens högsta koldioxidsskatt och vi borde göra mer för att berätta om den. Vad Sverige gör får bara betydelse som exempel – men ska det fungera som exempel måste ju andra känna till koldioxidskatten och enligt egen erfarenhet av att föreläsa utomlands blir folk väldigt förvånade och har svårt att tro att det är sant.

    Bilden inför Paris är med andra ord tämligen mörk. Dels har terrorismen visat sitt skrämmande ansikte så politikerna måste prioritera andra frågor. Säkerhet naturligtvis. Det kommer inte att bli några stora klimatdemonstrationer. Det kommer vara köer och oro. Dessutom är ambitionerna redan dämpade när det gäller stora framsteg och klimatavtal.

    Kraftfulla kostnadsminskningar

    Det finns dock ett hopp och det kommer från ny teknik och förnybar energi. Vi har sett mycket kraftfulla kostnadsminskningar för både vindkraft och framförallt solceller, främst på grund av att Tyskland varit tidiga investerare på efterfrågesidan och att Kina drivit på utvecklingen på utbudssidan.

    Sol- och vindkraft står i dag för närmare hälften av all el i Danmark och 15 procent av elmixen i Tyskland. Kostnaden för solcellsmoduler har fallit med 99 procent sedan 1978. Ändå kan det inte garanteras att ytterligare prisfall kommer snabbt nog för att hejda klimatförändringen. Det behövs ett fortsatt stöd och framförallt måste hindren för förnybar energi bort.

    Det räcker inte heller med bara vindkraft och solceller. Det behövs fortfarande ett internationellt avtal och ett pris på koldioxid. Annars ökar bara energiförbrukningen, både fossil och förnybar. Skillnaden är att om den förnybara energin får fortsätta att utvecklas några år till, då försvagas den fossila lobbyn så pass mycket att ett sådant internationellt avtal kommer att bli möjligt.

    Thomas Sterner

    professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, gästprofessor vid Collège de France, tidigare knuten till FN:s klimatpanel IPCC