Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nu eller aldrig i Egypten

Som situationen ser ut nu i Egypten handlar det inte om Mubarak skall tvingas att avgå utan när. Ju snarare det sker desto mindre blodspillan.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För lite för sent. Så kan man sammanfatta de löften den Egyptiske presidenten Mubarak gav landets befolkning, när han i fredags kväll, efter flera dagars demonstrationer, till slut bröt tystnaden. Mubarak talade om politiska reformer, en ny regering och om att ge ytterligare stöd till den fattigaste delen av befolkningen så att de får en dräglig tillvaro.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kort därefter utsåg presidenten 74-årige Omar Suleiman till vicepresident, den första på den posten sedan Mubarak intog presidentämbetet för 30 år sedan. Men en ny vicepresident, som dessutom under många år varit chef för underrättelsetjänsten och en av Mubaraks närmaste, är knappast vad egyptierna efterfrågat.

Istället för att lugna ned folkmassorna snarare ökade presidentens ageranden människors protester. Vad de ser är en person som försöker vinna tid och vägrar att inse att om löften om utlovade reformer skulle haft någon trovärdighet, borde de inte ha dröjt i trettio år. Därför krävde ropen på Tahrir-torget under söndagen inte bara Mubaraks avgång, utan också Suleimans.

Mubarak valde också att följa upp sina löften om större öppenhet med att under gårdagen försöka stänga ned tv-kanalen Al-Jazeera, som sänt live från centrala Kairo och andra delar av Egypten ända sedan protesterna startade. Det visar på hur långt ifrån den rådande verkligheten presidenten är.

Att fortsätta den inslagna vägen (tidigare i veckan blockerades bland annat Twitter i Egypten) och försöka stoppa medierna från att rapportera och människor från att kommunicera, när folket kräver frihet och landet har hela världens ögon på sig, är inte ett agerande av en regim som på allvar tagit till sig kravet på demokrati.

Frågan är vad som händer nu. För varje dag som går eskalerar protesterna och blir mer våldsamma. Ett relativt stort antal skadade och döda har under helgen rapporterats från såväl Kairo som Alexandria och plundrare har tagit tillfället i akt efter att polisen på Mubaraks order lämnat gator och torg. Runt om i världen – så även i Sverige – avråder länder sina medborgare från att resa till Egypten. Det står helt klart, att vad vi nu kan se är en situation som för egyptiernas del handlar om "nu eller aldrig".

Fram till igår har dock demonstranterna inte haft någon egentligt ledarskap. Kanske är det förhoppningen om att bristen på organisation skall få de oppositionella att till slut ge upp, som fått Mubarak att klamra sig fast. Men på söndagseftermiddagen begav sig, efter att han sluppit ur sin husarrest, oppositionspolitikern (och förre IAEA-chefen) Mohamed El Baradei till Tahrir-torget i centrala Kairo.

El Baradei har folkets öra och i sitt tal till de protesterande slog han fast att "efter det som nu satts igång finns ingen väg tillbaka". Han uppmanade också Mubarak att omgående stiga ned från presidentposten.

Mohamed El Baradei är i dagsläget den som kan samla demonstranterna, leda en övergångsregering och lotsa Egypten mot demokrati. Han har den största oppositionella rörelsen i landet, Muslimska brödraskapet, bakom ryggen och han är en person som människor har respekt för. Men för att El Baradei – och Egypten – skall ha möjlighet att göra en nystart krävs Mubaraks avskedsansökan. Förhoppningsvis kommer den inom kort.

Ju längre diktatorn väntar desto våldsammare kommer demonstrationerna bli. För det finns inget som tyder på att människorna I Egypten kommer att backa.

$1