Amerikanska flygplansdramatikfilmer har det gjorts några stycken. George Seaton (regi) och Burt Lancaster (huvudroll) var tidigt ute med Airport (1970), som blev både stilbildande och parodierad (Titta vi flyger).
Överlägset bäst i genren är Paul Greenrass verklighetsbaserade och högintensiva United 93 (2006). Mest korkad, men också hyfsat underhållande, är Samuel L Jackson-rullen Snakes on a plane, också den från 2006.
In på flygfilmscenen kliver tuffingen Liam Neeson i Non-Stop. Neeson, som fyller 62 i sommar, har ett ansikte som hugget i granit och en blick som säger Detta är fel gubbe att mucka gräl med. Det passar utmärkt för hans porträtt av den alkoholiserade och kedjerökande irländaren Bill Marks. Marks är nere för räkning, men får ändå ha kvar jobbet som federal flygsäkerhetsagent. Nu skall han, av privata skäl, ta sig från New York till London. Redan på flygplatsen ser han presumtiva terrorister överallt.
Ombord på planet sitter en brokig skara av passagerare. Genast får Marks textmeddelanden från någon som hotar att döda passagerarna en efter en om han, eller hon, inte får 150 miljoner dollar insatta på ett bankkonto. Och det är brådis.
Jaume Collet-Serras nya film kan beskrivas som en B-betonad actionthriller med ovanligt bra skådespelare och med färre actionscener än förväntat, men ett par svettiga fajtscener i trånga utrymmen har regissören på lager.
Upplägget är annars lånat från Agatha Christies whodunnit?-romaner i allmänhet och Mordet på Orientexpressen i synnerhet. Det finns också en del ekon från Hitchcock. I princip samtliga passagerare (utom den lilla flickan Becca, förstås), flygvärdinnorna och piloterna ter sig som högst misstänkta i Bill Marks ögon.
Inledningsvis går filmen inte direkt snabbt. Nästan omärkligt höjer Collet-Serra, som gärna använder sig av handkameror, tempot och intensiteten fram mot en final som alla med minsta rädsla för flygresor bör undvika att se.
Bra skådisar som sagt. Julianne Moore spelar den halvmystiska Jen Summers som bestämmer sig för att hjälpa Marks så mycket som möjligt. Eller? Michelle Dockery övertygar som handlingskraftig flygvärdinna. Varför årets Oscarsvinnare/bästa kvinnliga biroll/12 years a slave Lupita Nyong´o inte fått mer att göra i filmen är ett mysterium lika stort som vem det är som skickar hotfulla textmeddelanden.
FAKTA: Titta också på:
Passagerare 57 (Kevin Hooks, 1992)
Flightplan (Robert Schwentke, 2005)
Taken (Pierre Morel, 2008)
