Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Treetta2.jpg
Den göteborgska graffitipolitiken kallas av en forskare för "repression med ett leende".

Nolltolerans mot graffiti kostar

I femton år har graffitin i städer som Göteborg och Stockholm mötts med en nolltoleranspolitik. Graffitikännaren Tobias Barenthin Lindblad skriver om en misslyckad och dyr politik baserad på tyckande.

Om man åker med tåg från Stockholm till Göteborg passerar man snart kilometerlånga, grå bullerväggar. Oftast är de fulla med graffitibokstäver i olika färger. Med jämna mellanrum tas de bort och för en kort tid är väggarna öststatsgrå. Sen blir de ånyo färgglada. De är som en whiteboardtavla.

Det här är ett praktiskt exempel på nolltolerans. En politik som drivs mot olika samhällsföreteelser sedan mitten av 1990-talet. Det främsta exemplet är graffiti. I Sveriges två största städer bedriver man varsin version av nolltolerans, med det gemensamt att den är dyr. Mycket dyr.

I mitt arbete på den svenska graffititidskriften UP har jag sedan 1992 arbetat med Jacob Kimvall, doktorand i Konstvetenskap på Stockholms Universitet. Han har i många år följt svensk nolltolerans och menar att det finns stora skillnader mellan nolltolerans i Sverige och USA. Den ursprungliga nolltoleransen i USA innebär ett rigoröst upprätthållande av lagen. Där prioriteras synlig småbrottslighet som hundägare som inte plockar upp efter sig, bilister som tutar för mycket, plankning i kollektivtrafik och graffitimålande utan tillstånd. I Sverige används nolltolerans främst för att bekämpa sådant som är lagligt. Tiggeri i tunnelbanan i Stockholm, musikanter på gatan i Göteborg. Jacob Kimvall säger att polis och andra myndigheter arbetar för att kriminalisera redan stigmatiserade grupper, istället för att upprätthålla lagen.

Nolltolerans bygger på en teori som går ut på att dåligt beteende sprider sig som en slags social smitta, där andra lättledda människor, förslagsvis ungdomar, tar efter ett beteende. Därför måste smitthärden isoleras. Det är därför Göteborgspolisen pratar om Röda Sten som en "varböld". Med spridningsteorier har svenska myndigheter under 1900-talet försökt förbjuda fenomen som jazzmusik, serietidningar och långt hår på män. Problemet är att spridningsteorin saknar belägg. Det går inte att bevisa om en laglig vägg eller en graffitiutställning leder till mer graffiti. Och det går helt säkert att säga att varken jazz eller serietidningar ledde till samhällets förfall.

Den stockholmska nolltoleransen leder också till att graffitins själva stil och estetik blir olaglig, i alla fall i stadens regi. Utställningar, debatter, stadsvandringar eller festivaler som innehåller graffiti får inte genomföras. Det är alltså inte bara ett förbud mot att måla där man inte får. Det regleras redan i lagen. Nolltoleransen innebär ett förbud mot en viss sorts estetik. Nolltoleranslinjen mot graffiti kompletterats med borttagning av graffiti inom ett dygn samt väktare som enbart spanar efter graffitimålare. Några lagliga alternativ finns inte. De väggar som tidigare funnits i privat regi har stängts efter att fastighetsägaren fått påtryckningar av polisen och andra myndighetspersoner.

Göteborg har varit mer tolerant. Det fanns flera lagliga väggar, ungdomsgårdar anordnade graffitiworkshops, och 2004 ägde den internationella festivalen Everwanting Streets rum, som fick sin efterföljare i Berlin året efter. Men sedan ett par år tillbaka har toleransen strypts. De lagliga väggarna är stängda och tillåts inte utan att de "åtföljs av erforderliga och samverkande resurser från samhälle och myndigheter..." som det står i stadens policydokument. Policyn i Göteborg är mildare än den stockholmska. För trots nolltolerans så säger Kulturnämndens ordförande i Göteborg, Helena Nyhus, att man inte är intresserad av ett ställningskrig mot graffitimålarna. Istället vill man via projektet Ung Kultur 116 fånga upp ungdomars kreativitet och kanalisera den till något annat. Projektet kallas dialogbaserat, men kan också tolkas som starkt kontrollerande. En forskare vid Göteborgs universitet jag pratar med kallar den göteborgska graffitipolitiken för "repression med ett leende".

Graffitimålaren Punk har bott i både Stockholm och Göteborg. Han säger att den stora skillnaden mellan städerna är att det fanns lagliga väggar i Göteborg under större delen av 00-talet. Och att graffiti tas bort fortare i Göteborg.

- Nolltolerans är meningslös. De som målar ser det som något positivt i sitt liv. Så länge man inte förstår det kommer man aldrig åt orsakerna till det. Bara gör det svårare att måla. Graffiti är här för att stanna. Perspektivet borde därför vara: Hur hanterar vi det? Inte om det ska finnas eller inte.

Nolltolerans vilar på tre ben. Bevakning, borttagning och framställningen av graffitimålare.

1. För att kontrollera bilden av graffitimålare måste politiker och tjänstemän eliminera mötesplatser mellan graffitimålare och medborgare. Lagliga väggar, utställningar och workshops hotar nolltoleransens negativa bild av graffitimålare.

2. Saneringsbranschen tar bort graffiti överallt inom ett dygn.

3. Väktare och polis arbetar för att gripa de som målar där man inte får.

Tillsammans bildar dessa intressenter ett graffiti-industriellt komplex. De som tjänar på politiken formar den. Ett exempel på det graffiti-industriella komplexet är domen mot SL:s förre trygghetsansvarige. Han dömdes hösten 2007 av Svea hovrätt till ett år och sex månaders fängelse för mutbrott och trolöshet mot huvudman. Han dömdes också att betala ett skadestånd på 420 000 kronor. Samme trygghetsansvarige är något av en chefsarkitekt för den stockholmska nolltoleransen. Mutorna mottog han från ett bevakningsföretag när han byggde upp en väktarkår vars uppgift var att gripa graffitimålare.

Få, om någon graffitimålare har dömts till ett lika strängt straff.

Jacob Kimvall drar slutsatsen att all förändring av graffitins status i samhället är förödande för det graffiti-industriella komplexet. Neddragna kostnader drabbar direkt företagen som tjänar pengar på graffiti. Oavsett om politikerna bestämmer sig för att minska borttagning och bevakning, eller att som i Malmö erbjuda flera lagliga väggar vilket kan leda till mindre olaglig graffiti.

Nolltolerans är dyrt. Stockholms Lokaltrafik, SL, är den tydligaste kostnadsmätaren i Stockholm. Fram till början av 1990-talet ökade kostnaden för skadegörelse långsamt. I samband med att SL startade sin nolltolerans i början av 1990-talet tog siffrorna ett rejält skutt. 1980-talets skadegörelse kostade under 100 miljoner totalt. På 1990-talet ökade siffran till minst en halv miljard. Och 00-talet landar på minst en miljard, plus en väktarkostnad på omkring 200 miljoner. Plus de kommunala kostnaderna för borttagning. En lysande affär för det graffitiindustriella komplexet, men dyrt för skattebetalarna.

I Göteborg anmäls alla fall av graffiti till stadens försäkringsbolag Göta Lejon. Kurvan under 00-talet är stigande, från 10 till 18 miljoner år 2008. Vad får egentligen skattebetalarna för pengarna? Punk menar att den största effekten varit att graffitikulturen har fått en "fräckare" aura. En badboystämpel den inte riktigt förtjänar.

Jacob Kimvall pekar på att de kraftigt ökande kostnaderna för sanering, vaktbolag och polis knappast minskat antalet graffitimålningar. Debatten om graffiti fokuseras ofta på hur mycket pengar borttagningen kostar, och receptet är ofelbart: mer pengar. Däremot har den möjligen gjort graffitin mindre synlig för gemene man eftersom många målningar tas bort snabbare idag än för femton år sedan. Nolltolerans innebär också en ökad polarisering i samhället när graffiti-intresserade ungdomar stöts allt längre ut.

I femton år har den svenska graffitinolltoleranspolitiken funnits. I lika många år har den misslyckats. Graffitin försvinner inte, antalet utövare är fortsatt stort. Och kostnaderna ökar, år för år. Det är en dyr politik, baserad på tyckande. Den saknar både utvärdering och förebild. Om nolltolerans gav resultat så skulle kostnaderna sjunka. Då hade denna artikel inte skrivits. Och då hade graffitin varken genererat löpsedlar, karriärmöjligheter eller lönsamma inkomster.

Vissa gillar graffiti, andra ogillar den. Vi kan fortsätta betala för något som inte ger resultat. Eller så kan vi rätta kartan efter terrängen och göra som i Köpenhamn där lagliga väggar är en service på allmän plats, öppna för alla medborgare. Eller som i Berlin, vars graffiti- och gatukonstmåleri är en av stadens stora turistattraktioner. Ett billigt och konstruktivt sätt att handskas med den.

Tåget närmar sig Göteborgs central. Här är betongväggarna längs spåret färgglada. Men strax innan vi är framme saknas några hus. På dem har det målats lagligt sedan början av 1990-talet. Nu står ett parkeringshus i deras ställe. Det sitter redan graffiti på det, men den tas bort med jämna mellanrum. Som en whiteboardtavla.

Mest läst