Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Njutbart galet om våld & äckel

Våld och äckel bjuds i överflöd i två nya barnböcker. Men inte för avsmakens eller njutningens skull.
Få barnkammare är fredade från våld och äckligheter (vad vi än drömmer om för goda barndomar). Och få är väl de barn som undkommer förmaningar och förfasningar av typen: "Sluta rapa så där!", "Slå inte din lillebror", "Kladda inte med maten", "Hur kan ni sitta timme ut och timme in och spela såna vidriga datorspel?!"
Mer sällsynt är det med vuxna som bjuder in barnen till undersökningar av detsamma. Men det är vad Pernilla Stalfelt och Dan Höjer gör i sina nya böcker, Våldboken respektive Äckligt?.

Pernilla Stalfelt har ju med böcker som Hårboken (min favorit), Bajsboken och Dödenboken skapat en helt ny barnboksgenre; en sorts drastiska encyklopedier i bild, text och pratbubblor där sånt som barn och vuxna dagligdags inte brukar tänka på eller åtminstone inte gemensamt fråga varandra eller tala om, tas på fullaste och mustigaste allvar. Och dessutom inbjuder till fortsatt samtal.

Hennes nu nyutkomna Våldboken är lika njutbart galen och klichéöverskridande som de tidigare (självklart är det inte bara vikingar, ligister och terrorister som är våldsamma, här finns också ettåringars sandlådsvåld, åldringars rullstolsvåld och den pannkakssugnas syltburksvåld), men den är inte lika förutsättningslös. Det finns ett rätt och ett fel. Det finns våld som är nödvändigt, typ våld mot blodsugande myggor, men nästan allt annat våld är inte nödvändigt. Bättre då att rymma från läskiga våldsmän på en snabb moped, protestera, fredsdemonstrera och framför allt: börja med sig själv. Säga: "Nu slutar i alla fall jag med att slåss och vara våldsam" och hoppas på att genast fler väljer att göra det samma.
Våldboken är lika enkel som genial, den komplicerar enkla vardagsuppfattningar och den visar att våld gör ont - antingen det är i form av dödliga vapen, hårda ord, ohörsamhet eller ren nonchalans. Och den är paradoxalt nog oerhört rolig medan den gör det.

Dan Höjers Äckligt? signalerar genom Maria Jönssons illustrationer och omslag bilderbok för yngre barn, men är i själva verket en gemytlig faktabok för den som är något äldre och ordentligt läskunnig. Höjer startar ungefär som en gång socialantropologen Mary Douglas med frågor om varför somt är smutsigt eller äckligt i ett sammanhang men inte i ett annat och rör sig sedan genom historien och geografin för att undersöka sitt ämne. På så vis blir Äckligt? en bok, tror jag, omöjlig att läsa högt (för det är den helt enkelt för ickegestaltande faktastinn, sitt både roliga och lustäckelfyllda ämne till trots), men däremot något för den intresserade att läsa från pärm till pärm och om inte det, åtminstone en bok kul att dyka in i för att här och var läsa om sådant som Ludvig XIV:s dåliga tänder och ruttna överkäke (ibland ramlade maten ut genom näsan ...), stuvningar på mullvad och spyflugor, adelsmän som kräks under bordet och alla de gristarmar som är med om att skapa det godis vi så gladeligen stoppar i oss i dag.
Om den också, vilket förstås är avsikten, lite grann lyckas rubba det uppväxande släktets bergfasta övertygelser om att äckligt är äckligt är äckligt kvarstår att se. Och förresten, även om den i förstone mest blir en samling äckliga exempel att gemensamt äcklas över, kanske också det kan få som bieffekt att det äckliga relativiseras. Åtminstone på sikt.

Mest läst