Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Nina Ramsby & Ludvig Berghe Trio | Nefertiti, fredag

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Genre: Jazz

    Genre: Jazz

    Nina Ramsby & Ludvig Berghe Trio

    Nefertiti, fredag

    Det är en fascinerande resa hon har gjort, Nina Ramsby, från 90-talets deppiga indierock till dagens ohämmade snackjazz. Och dessemellan även duoskivor med Martin Hederos och barnmusik med Bröderna Lindgren samt en ojämn skiva med projektet The World.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Minnet spökar kanske, men det jag minns av konserter med Salt, Grand Tone Music och Baxter var en sångerska och scenperson som inte pratade särskilt mycket, fokus var helt och hållet på musiken, band som skiljde sig ganska mycket från varandra, från expressiva utbrott till ödslig melankoli och Baxter – som fortfarande håller på – tog in elektroniska element i musiken.

    Självklart är det fokus på musiken nu också, men jag gillar hur hon tar in jazzmusikens improvisationstanke även mellan låtarna, bjuder på sig själv, pratar och skämtar om alltifrån möbeltassar till självhjälp, ibland ser musikerna osäkra ut, som om de inte har en aning om vart hon ska säga i nästa andetag.

    Jonas Kullhammar – som har gett ut skivorna med Ludvig Berghe Trio – brukar snacka så här på scen ibland, men inte med samma mix av allvar och humor. Det är omöjligt att veta vart hon ska ta vägen, med orden, överraskningar, snedsteg, som gör hela konserten levande.

    Annars tyckte jag i början att det märktes för mycket att det är Berghe som har skrivit musiken, Ramsbys texter och sångmelodier liksom kastas in i flera låtar, ibland är det mitt-i-prick, ibland önskar jag att trions självklara sväng ska få ännu större utrymme.

    På andra låtar, som de i början av andra set, är sången helt bärande och det är en liknande känsla som på skivorna med Martin Hederos, singer/songwriter-jazz där Nina Ramsbys tydliga, varma röst tar över rummet och musiken.

    Men så kan hon och trion leka snabbt och stavelser och ord kastas ut som om det vore en Sonja Åkesson-dikt. Daniel Fredriksson trummar på i full fart, Kenji Rabsons kontrabas bultar på dörren och Ludvig Berghe flyger fram över tangenterna.

    Jag gillar skivorna, men på scen ställs allting på sin spets. Nina Ramsby tar ut svängarna och den i grunden ganska vanliga pianotriojazzen blir någonting annat.