Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Nina Hagen | Annedalskyrkan

Nina Hagen

Annedalskyrkan, lördag

Genre: Gospel

Publik: Nästan fullt

Bäst: När hon släppte loss med sången.

Sämst: Musiken.

Jag hamnade in en gospelfas nyligen, via en ny trippelsamling, och gick vidare till andra inspelaningar med gammal afro-amerikansk gospel, blues och country. Musik jag kan förlora mig i, fantastisk sång, med en passion och känsla som även tvivlare kan ryckas med av. Även predikningar, av i det närmaste besatta pastorer, är fascinerande, men då kikar jag in i ett rum där jag aldrig skulle befinna mig i. Det är som att glimta in i något främmande, i en annan värld.

 Självklart kan man inte jämföra Nina Hagen med genrens giganter, men antagligen har även hon haft liknande upplevelser och jag tvivlar inte en sekund på att hon menar allvar när hon en bit in i den nästan två timmar långa konserten hyllar gospel som den starkaste musiken.

Ibland känns det som hon fortfarande står utanför när många av gospelsångerna framförs pliktskyldigt utan ett ordentligt riv i både röst och musik. Nej, även om till exempel Sometimes i feel like a motherless child är riktigt fin, och en kort snutt av When the saints go marching in får igång publiken med handklapp och rop, så är det när hon släpper kristenheten och laborerar med andra stilar, eller sjunger ut friare, på tyska, som det händer något intressant.

 Hon sjunger en av Elvis gospellåtar – There is no god but god – med hawaiigitarr – och då känns det nästan som ett befinna sig på en kabaret, i Berlin. Rösten är oväntat svag i början, men då och då blixtrar det till, med allt från gälla tjut till en mörk gospelröst. Hon sjunger den allra första låten solo, men sen kommer bandet in, som säkert skall vara i bakgrunden, och inte utmanövrera stjärnan, ikonen, den gamla punkaren, predikanten, men det är aldrig mer ett habilt och tradigt komp. Vassare musiker hade helt klart lyft konserten.

 Gospellåtarna var ändå bättre än den tama tolkningen av Depeche Modes Personal Jesus och den gamla hiten Spirit in the Sky. Här fastnar hon mellan stolarna, tar inte ut svängarna åt någotdera håll. Hon berättar att en kommande skiva även har en del politiska låtar och då tänker jag att det är synd att hon inte pratar mer politik mellan låtarna, men när hon senare hävdar att satanistiska sekter är en av världens stora faror så är det klart att politisk analys inte är Nina Hagens starka sida. Då var det bättre när hon körde en av styvpappan Wolf Biermanns låtar eller sjöng All your fascists bound to lose.

 Fenomenet Nina Hagen har alltid varit mer intressant än artisten/sångerskan Nina Hagen. Så är det fortfarande. Rent musikaliskt var det en tråkig tillställning.

 

 

 

 

Mest läst