Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 3
Nils Thorsen | Geniet – Lars von Triers liv, film och fobier.

Nils Thorsen | Geniet – Lars von Triers liv, film och fobier

En mycket läsvärd bok som kommer Lars von Trier närmare än jag trodde var möjligt, skriver Monika Tunbäck-Hanson om Nils Thorsens Geniet.

Nils Thorsen

Geniet – Lars von Triers liv, film och fobier

Översättning: Thomas Andersson

Arkad

Revoltör, konflikträdd borgare, en god människa, rolig, kvick, väluppfostrad, blyg, håller alltid budget, pragmatisk, snäll, hyperintelligent, hysteriskt självmedveten, bryter hela tiden ny mark, provokatör, genialisk – ångestriden. Rädd för att ha cancer, rädd för att flyga, rädd för allt som kan drabba en tvångsneurotisk själ, en hypokondrikers kropp. Rädd för atombomben och blindtarmsoperation redan när han var liten. Sen länge besatt av döden. Riden av sina demoner som Ingmar Bergman en gång, dålig mage, också som han. Båda har sökt orsaker i barndomen till den vuxnes våndor. Frågorna och svaren blir till film.

Karaktäristikerna och orden ovan är några av dem som regissören Lars von Trier beskrivs med – av andra filmare, skådespelare, vänner och av honom själv. Ord framlockade av den danske journalisten (Politiken) Nils Thorsen i Geniet – Lars von Triers liv, film och fobier. En mycket läsvärd bok som kommer Lars von Trier närmare än jag trodde var möjligt. Detta sagt utan att förminska till exempel Stig Björkmans Trier om von Trier – där Björkman i långa belysande samtal går igenom film efter film.

Thorsen koncentrerar sig emellertid mer på mannen bakom filmerna – även om verk och person är oupplösligt förenade. Och han börjar, såsom sig bör i en biografi, med barndomen. Thorsen skriver: ”Lars von Trier var ett äkta kärleksbarn”, inte ett barn av kärleken mellan mamman Inger Høst och pappan Ulf Trier. Först när Inger Høst dör berättar hon att hans biologiska pappa var hennes chef på socialdepartementet. I kapitlet "Ångestens grogrund" vandrar bokens båda huvudpersoner (von Trier och Thorsen) från rum till rum i barndomshemmet – von Trier nervös inför alla de minnen som väller fram. Minnen av den neurotiska mamma han skulle komma att hata, hågkomster av den egna ångesten, men också av lek och glädje. Redan då dirigerade den unge Lars sina kamrater i leken – bestämde över dem som han sen skulle göra i filmens rike.

Det är ett fint förhållande von Trier och Thorsen har. Förbluffande öppet när de, ibland med en motspänstig von Trier, gräver runt i barndom, skolår, tonår, och från filmskola till starten på karriären och till dess höjder. Thorsen ger sig aldrig, frågar obekvämt om von Triers kvinnosyn och en massa annat som gör von Trier både rasande och sorgsen. Det har blivit en ovanligt levande text, inte frågor och svar utan mer likt ett långt pågående samtal, även när det går tid emellan, även när de förflyttar sig mellan olika platser. Utvikningar, associationer, en blandning av djupt allvar och skämt, spontanitet. Lite fram och tillbaka, men hela tiden med sikte på att nå fram till personen Lars von Trier. Och dit når Thorsen också genom möten med flera som känner von Trier från barndomstid till nu. Författaren Klaus Rifbjerg och Peter Aalbaek, filmbolaget Zentropas chef till exempel och regissören Åke Sandgren, som säger att vore inte von Trier självironisk skulle man inte stå ut med honom och poängterar att han inte är ute efter berömmelse. Han tycks snarare iscensätta sitt liv och tolkar jag Sandgren rätt så är von Triers filmer och hans eget liv som ett enda stort verk.

Men är han inte lite galen? Han är kontroversiell (med sin beundran för nazisternas formspråk till exempel) och provocerar ideligen och ställer till det som häromåret i Cannes, då han blev temporärt bannlyst efter att ha svamlat om Hitler och nazismen. Nej, svarar Stellan Skarsgård: Jag tycker han är fullständigt normal. Både sårbar och överintelligent, och naiv på ett vackert vis. Han är en genuint god människa som bara inte alltid förmår visa det. Alltså inte galen, men är han då ett geni? En definitionsfråga kanske. Henning Camre, von Triers rektor på Filmhögskolan ser geniet: ”Han skapar något som är helt nytt och han gör det med stor kraft. Det är därför han dabbar sig ibland. För han vågar chansa.”

Jag läser lite tagen och mycket stimulerad. Texten ger lust att se om främst Dogville och Idioterna, men också Breaking the Waves, Dancer in the Dark och tv-serien Riket, men kanske inte Antichrist. Se om dem med bokens kommentarer i bakhuvudet för att återuppleva hur von Trier hela tiden, innovativt och med total kontroll över tekniken flyttar gränser och positioner, bryter mot filmkonventioner. Som Roy Andersson eller varför inte Ruben Östlund. Lars von Trier var ju en av Dogmafilmens skapare och apropå det skriver Thorsen: en ”skitduktig” marknadsförare, när han plötsligt under ett symposium i Paris halar fram dogmadokumentet. Vips var det danska påhittet vida berömt

Lars von Trier är stolt över sina filmer när han lyckas med något som han inte har tänkt ut. Och det är i de ögonblicken som det han kallar ”liv” plötsligt uppstår. Det är då personer, som kan tyckas vara karikatyrer, blir levande. Nils Thorsen gör Lars von Trier rättvisa – går förbi och under det som är myt och rykten, sladder och yta. Ser människan Lars von Trier i verkligheten och i filmerna.

Bild - 2
Lars von Trier och Nicole Kidman under inspelningen av Dogville.

Den danske journalisten Nils Thorsens bok Geniet – Lars von Triers liv, film och fobier.

.

SKRIBENTEN

Monika Tunbäck-Hanson är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Sigrid Kahles vok Att vilja sitt öde – trots allt.

Mest läst