Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Nils-Aage Larsson: Det är dags för ransonering

    NILS-AAGE LARSSON: När det råder krigstillstånd brukar inte regeringar nöja sig med att höja skatten på bensin och hoppas att medborgarna ska tänka på det gemensamma bästa.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Enligt en undersökning som refereras i miljöjournalisten David Jonstads nyutkomna bok Vår beskärda del: en lösning på klimatkrisen (Ordfront) svarar 10 procent av Englands invånare för så mycket som 43 procent av medborgarnas samlade koldioxidutsläpp. De 10 procent som släpper ut minst bär å sin sida ansvar för bara 1 procent av utsläppen. Det är siffror som tål att tänka på en stund. Benägenheten att ta flyget är sannolikt en viktig del av förklaringen till den dramatiska skillnaden i utsläpp mellan de båda grupperna. Hur mycket man kör bil har förstås också betydelse – liksom vilka varor man brukar stoppa i snabbköpskorgen.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Men slutsatsen är given. Ska de engelska medborgarnas utsläpp minska på allvar måste de 10 procent som släpper ut mest ovillkorligen förändra sitt livsmönster. Däremot spelar det i det här sammanhanget alltså ingen större roll om de som redan nu lever klimatvänligt fortsätter ännu längre i samma riktning. Det finns, bör jag kanske påpeka, ingen anledning att tro att det ser annorlunda ut i Sverige.

    Beskattning av koldioxidutsläpp är en möjlig väg att minska utsläppen. Problemet med en sådan beskattning är emellertid att det inte finns någon garanti för att de som – till exempel – flyger mycket och uppenbarligen har råd med det, börjar flyga så värst mycket mindre bara för att biljetten kostar lite mer.

    Jonstad argumenterar i stället, som jag tycker mycket övertygande, för en allmän koldioxidransonering i vårt land – eller individuella utsläppsrätter, om man tycker den beteckningen låter mer aptitlig. Tanken är att medborgarna jämlikt får dela på den gemensamma utsläppskakan, som, av klimatmässiga skäl, bör krympa år för år. Men också att den som inte förbrukar hela sin ranson kan sälja utsläppsrätter till den som av den någon anledning inte klarar sig på sin tilldelning. Naturligtvis måste till exempel de som bor på landet och verkligen behöver bil kompenseras på något sätt.

    Naturligtvis kommer det att bli krångligt till en början. Men krångligt är inte ohanterligt.

    När det råder krigstillstånd brukar inte regeringar nöja sig med att höja skatten på bensin och hoppas att medborgarna, alla medborgarna, självmant ska tänka på det gemensamma bästa och agera ansvarsfullt. Regeringarna brukar ransonera bensinen i stället.

    Jonstad gör en poäng av att människor inte nödvändigtvis ställer sig negativa till ransoneringar, förutsatt att alla får bära sin del av bördan. Förhoppningsvis kan hans bok bidra till att ransoneringsfrågan kommer upp på den politiska dagordningen.

    Klimatfrågan handlar inte minst om politik. Politik och rättvisa.