Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Nick Hornby har känsla<br> för lyckliga slut

    Nick Hornbys jobblya är full av bevis på framgången. Som till hans egen förvåning inte dödat lusten. Han vill fortfarande skriva. Och han vill ge tröst. - Det vore inte särskilt lyckat om alla skulle skriva eländiga slut, säger han.
    En dag när Nick Hornby hänger vid lekplatsen tillsammans med sina ungar ser han en ovanlig syn, ett föräldrapar som båda är tonåringar. Unga mammor brukar ofta vara där; dem vet han ganska mycket om eftersom debatten kring tonårsgraviditeter främst förs ur deras perspektiv. Men hur är det för honom, undrar han.
    Han frågar aldrig utan går hem och börjar klura.

    Ur funderingarna uppstår Slam, en roman om femtonårige Sam som blir ihop med Alicia. Som blir gravid. Och utesluter abort. Till Sams stora förfäran. Han är berättarjaget som lättar sitt oroade hjärta för läsaren.
    - Eftersom många unga föräldrar känner sig isolerade kommunicerar de mycket på internet. Jag gjorde en del research, men kände efter ett tag att det inte var till så stor hjälp. Jag vill att de ska vara som jag vill, inte som de framstår i mina efterforskningar, berättar Nick Hornby.

    Det är förmiddag i London och han har just tagit en bensträckare längs Upper Street i stadsdelen Islington. Här har han bott de senaste tjugo åren av sitt liv och här utspelar sig alla hans böcker. De första två skrev han hemma, men efter den enorma framgången skaffade han en arbetslokal för att ha ett jobb att gå till.

    Nu sitter han i soffan i sin nya skrivarlya ovanför apoteket tio minuters promenad från bostaden. Han tänder en cigarett. I kväll väntar hemmamatch för favoritlaget Arsenal, men det har tillstött komplikationer. Från förra äktenskapet har han en fjortonårig son som är autistisk och assistenten som sköter om honom ringde just och sjukanmälde sig.
    - Jag vet att jag kommer att gå, nu är det bara frågan om min fru kan hänga med, säger Nick Hornby med ett snett leende.

    Visserligen är han inte lika fotbollsintresserad längre, men hemmamatcherna missar han sällan.
    Från början hade han planerat att Sam i nya boken skulle vara en fotbollstokig tonåring. Men ju mer Nick Hornby tänkte på det desto mer fel kändes det. Han tror inte att dagens barn och ungdomar har samma sorts relation till sporten som han hade som liten.
    - Jag kunde bestämma mig samma dag om jag skulle se Arsenal och det kostade lika mycket som att ta tunnelbanan dit. Nu är det tio gånger dyrare än tunnelbanan och omöjligt att få tag på biljetter, säger han.

    Sam är i stället en hängiven skateboardåkare vars stora idol är det amerikanska brädgeniet Tony Hawk. Flera personer som läst Slam har frågat Nick Hornby om den där Hawk är en verklig person.
    - Det är intressant för jag vet att han är en av de mest kända människorna i världen. Men bara om du är i en viss ålder. Barn kan inte förstå hur du inte kan känna till honom, säger Nick Hornby och tänder en ny cigarett.

    Han har lusläst Tony Hawks självbiografi och plockat ut användbara citat. I texten pratar skateboardkungen till Sam med fraser ur boken vilket ofta skapar stor komik. Som så ofta i Nick Hornbys böcker är humor en viktig ingrediens.
    Var den kommer ifrån vet han inte, mer än att den är en del av hans personlighet och att lustigheterna dyker upp utan större ansträngning när han skriver. Han flabbar jakande åt frågan om han var den roliga killen i skolan. Och tillägger att den här intervjun turligen bara publiceras i Sverige, så ingen gammal klasskamrat lär dyka upp och säga att han inte sa något kul på tolv år.

    - Jag skulle inte stå ut att skriva något som inte innehåller skämt. Det känns helt onaturligt för mig. Så många böcker är inte alls roliga. Samtidigt skrattar vi människor åt något varje dag, vad som än händer. Hur kan då böcker på säg 300 sidor exkludera all slags humor? För mig känns det som om de inte fångar livet ordentligt.

    Nick Hornby fimpar och tillägger att han alltid väljer de roliga partierna när han är ute och läser inför publik.
    - Det är enda sättet att avgöra om de sover eller inte.

    Ljudet av ett utryckningsfordon tränger igenom de sneda takfönstren. Det påkallar en paus i samtalet och tid att studera Nick Hornbys arbetsplats som är ljus med ett pentry och två rum och lika gärna skulle kunna vara en välstädad ungkarlslägenhet. Överallt finns bevis på författarens stora framgångar; en stor del av bokhyllan upptas av hans egna böcker i en uppsjö olika översättningar, från kinesiska till svenska, och väggarna pryds av affischer som använts för att lansera någon av dem eller för någon av filmversionerna.

    Där hänger Hugh Grant i Om en pojke. Nick Hornby konstaterar att halva den boken upptas av ett barn, så det perspektivet är inget nytt. Men att han med Slam nu debuterat som författare i ungdomsgenren handlar inte om att han uppfyllt en gammal dröm. Berättelsen har styrt honom dit.

    Han säger att han alltid haft nära till pojken inom sig. När han blickar tillbaka ser han en kluven tonåring. Musik och fotboll var hans tvillingpassioner och genom dem kände han en massa människor. Men han gick alltid för sig själv på matcherna till skillnad från konserter. Han var en ensamvarg med ett starkt socialt behov. Eller tvärtom.

    Likadant är det i dag. Han behöver dra sig undan världen och skriva samtidigt som han ruttnar på att inte ha arbetskamrater. Därför gillar han att jobba med film emellanåt. Han har just omarbetat en essä av Lynn Barber till manus för en film med bland andra Peter Sarsgaard, Alfred Molina, Orlando Bloom och Emma Thompson i rollerna.

    Antagligen kommer han också att för första gången skriva om en av sina egna böcker till manus när Slam så småningom filmatiseras. När det blir är inte bestämt men ett engelskt bolag har köpt rättigheterna.
    - Jag kan se den framför mig. Det har jag inte alltid gjort med de andra böckerna, vilket är anledningen till att jag inte velat omarbeta dem.

    Ännu en fimp tar plats i askkoppen.
    Kanske läge att fråga hur Nick Hornby trivs med livet, på en skala från noll till fem.
    - Jag är nog på en fyra, svarar han.
    - Jag har inte mycket att klaga på. Familjelivet är bra för tillfället och alla mina tre barn har det bra. Jobbet är väldigt intressant.

    Nu har han mest småprojekt på gång, som en radiopjäs och något som kan bli en animerad film. Men några uppslag som skulle kunna bli romaner ligger inte och skvalpar i skallen. Så funkar det inte, menar han. De kommer när det är dags och då blir de skrivna. Han oroar sig inte och säger att han aldrig känt av någon direkt skrivkramp.

    - Framgången har inte inneburit någon större förändring för jag vill fortfarande göra det och har fortfarande idéer. När jag var yngre var drivkraften till viss del att se om jag kunde bli publicerad och om jag skulle kunna klara mig på det. Nu har jag bevisat det, men överraskande nog för mig själv har det inte tagit bort min längtan efter att skriva, säger han.

    Dessutom är inte bokläsare som dokusåpafans. Han kan gå omkring på gatorna som en vanlig man utan att någon vrålar efter autografer. Och umgänget fungerar friktionsfritt med både män och kvinnor.
    - De förstår att det är fiktion, att det jag skriver är en mix av mig, vad som händer ute i världen och lite av dem jag känner. Jag tror inte att någon känner att deras liv har tagits ifrån dem.

    Nick Hornby svarar välvilligt och till synes intresserat på frågorna, ofta med några sekunders tankepaus och inte sällan kryddat med små fnissanden. Timmen går fort i den lilla lägenheten. Innan den är över berättar han ytterligare några saker. Han går på gym eller till simbassängen nästan varje dag. Oftast är det han som lämnar på dagis på morgonen. Han håller hårt på att vara ledig på helgerna, vilket gör det en smula trögt att komma igång på måndagarna. Islington är en guldgruva för honom som författare eftersom stadsdelen är så kontrastrik med både mycket rika och mycket fattiga invånare.

    Och så berättar han om sin filosofi om slut. De tillhör oftast kategorin lyckliga, vilket kanske är en del i förklaringen till att de dyker upp på vita duken, och samtidigt något som fått kritiker att muttra. Nick Hornby rycker på axlarna. Han anser att en viktig uppgift för konsten, åtminstone den han sysslar med, är att erbjuda tröst.

    - Du har alltid ett val när du berättar en historia. De flesta vet att världen är eländig och behöver inte någon som talar om det för dem. Så jag försöker att vara verklig och samtidigt erbjuda något. Kan jag ge folk anledning att hoppas, då gör jag det. Jag hoppas mina böcker innehåller en hel del optimism men också något slags varningar.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.