Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Navid_Modiri_WEBBKRONIKA

Navid Modiri: Dags att sluta skrika på rasisterna

Krönika

Tänk dig att det är julafton 1985 i en liten stad i Skåne. På en flyktingförläggning sitter en tvåårig flyktingpojke från Iran och tittar fascinerat på den rödklädda mannen i vitt skägg som delar ut presenter till de mörkhåriga barnen. Han tittar på sin mamma som ler med tårar i ögonen och sen på sin pappa som ler men också skrattar lite förvånat. De har hört talas om konceptet jul innan men ingen av dem har firat det. Allt är nytt: snön, julklapparna, dragspelet som en av nissarna spelar på och varenda del av flyktingförläggningen är klädd i glitter. En reporter och en fotograf från lokaltidningen är på plats och lyckas fånga de små flyktingbarnen på bild. Mitt i bilden ser du den lilla pojken som ler tillbaka mot sina föräldrar.

Den lilla pojken är jag.

För trettio år sen flydde tusentals iranier från krig och förtryck för att söka skydd i det trygga landet Sverige. Mottagandet var blandat: det var de som inte ville att vi skulle komma hit och det var de som hjälpte oss med allt vi behövde. Den äldre mannen i klädbutiken i Nässjö som hjälpte oss att hitta varma vantar inför den kalla svenska vintern. Kassabiträdet i Karlstad som förklarade vad en mellandagsrea var. Bokhandlaren i Ystad som sålde ett svenskt lexikon till mina föräldrar. Min klassföreståndare i lågstadiet på Norra Hisingen som lärde mig att älska svensk poesi.

Samtidigt fanns de som inte ville ha oss här. De med bomberjackor som skrek. De som kastade sten. De som maskerade sig och demonstrerade. De som skrev insändare om hur vidriga vi var och hur illa vi luktade. De som kallade oss för svartskallar, blattar, invandrarjävlar och muslimäckel. De fanns då och de finns nu.

Du kan aldrig tvinga en människa att gilla dig. Du kan inte säga åt en hel befolkning på tio miljoner invånare att de ska känna medkänsla för främlingar. Du kan inte besluta att invandring är bra för alla och att alla ska hålla med dig.

Ju mer du argumenterar desto mer kommer du förlora. Ju mer du skriker rasist, desto mer kommer de du skriker på att skrika tillbaka. Ju mer du slåss desto mer slag kommer du ta emot.

Vad skulle hända om vi slutade slåss och skrika tillbaka och i stället fokuserade på att kavla upp ärmarna och visa att det funkar? Det kommer ta tid. Det kommer vara svårt. Vi kommer stöta på hinder, göra fel och säga fel saker. Men under tiden kommer de små barnen som just nu sitter rädda på flyktingförläggningar att växa upp, lära sig det svenska språket och börja berätta sina berättelser. Om tio, tjugo eller trettio år kommer du läsa deras krönikor, böcker eller se filmer om deras liv. Om trettio år kommer tusentals av just de små barnen att vara en viktig och inflytelserik del av Sverige. Vill du fokusera på att lära känna nya människor i Sverige och visa att integration i förlängningen är något bra eller skrika på dem som inte håller med dig?

Tumme upp

Alla de små och stora företag i Malmö som under namnet Näringslivsuppropet har börjat ta integrationen i egna händer och hjälpa nyanlända till arbete.

Tumme ner

att vi fortfarande tror att rasist är något en är i stället för att prata om de fördomar som vi alla bär.

Mest läst