Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Navelskådande om ideologi

I början av året gick författaren och Dagens Nyheter-skribenten Bengt Ohlsson till hårt angrepp mot vänsterns dominans i kulturvärlden. Elin Grelsson Almestad skriver om en tidstypisk och Stockholmscentrerad debatt.

I senaste numret av den borgerliga tidskriften Neo intervjuas Bengt Ohlsson av chefredaktören Paulina Neuding. Det är en plågsam artikel. Neuding ställer ledande frågor, försöker desperat vinna samförstånd kring vänsterns hegemoni och hur Ohlsson måste ha hamnat i kylan efter sina texter om kulturvänsterns dominans. Det går inte särskilt bra. Ohlsson rycker på axlarna, slår ifrån sig och sågar Göran Hägglunds famösa "verklighetens folk"-tal med samma frenesi som han slår ner på Maria Sveland och andra debattörer. Det är uppenbart att Ohlsson inte har någon lust att bli upptagen i den borgerliga värmen, lika lite som i vänsterns famn. "Bara för att jag just för tillfället vill säga tack och hej till vänstern betyder det givetvis inte att jag kommit ut som kulturhöger", konstaterar han själv i en krönika (1/2). Ändå blev han genom bara en enda text högerns slugger och vänsterns irritationsobjekt.

Hösten 2011 var en märklig tid att bevittna Stockholm från ett västkustskt avstånd. Två strider rasade på samma gång: den ena gällde en gammal ek som dött och nu höll på att falla ihop, den andra den sönderklottrade och asfaltbetonade Slussen mellan Södermalm och Gamla Stan. Både eken och Slussen borde bevaras menade somliga och trädet intill tv-huset blev en utdragen historia innan det slutligen fälldes. Slussen skulle byggas om, men en rad kulturpersonligheter protesterade och ansåg att det lagda förslaget av Stockholms borgerliga politiker borde återremitteras. Benny Andersson, Marianne Lindberg De Geer, Lars Norén och de andra namnkunniga i den löst sammanslutna intresseorganisationen Kulturslussen skickade ett brev till författaren och Dagens Nyheter-krönikören Bengt Ohlsson med information om sitt förslag till hur nya Slussen skulle kunna se ut och en förfrågan om underskrift av protestlistan. Det var upprinnelsen till vad som skulle bli vinterns stora kulturdebatt.

Bengt Ohlsson skrockade gott i en krönika åt Kulturslussens förslag om att anlägga en botanisk trädgård, teater- och experimentscen, en "generös saluhall" och skulpturer i stället för de lagda planerna på en "kommersiell galleria" och ny bussterminal. Texten applåderades på många håll, men han mötte också motargument. "Det ständiga felslutet i attackerna mot kultureliten är att den är folkföraktande. Men det är inte fantasier om kulturkändisars personligheter som bör styra förståelsen av deras samlade ambitioner. Det är inte folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget", påpekade skribenten Malin Ullgren i en krönika i samma tidning strax innan jul.

Det var under trettonhelgen som Bengt Ohlsson fick rejält med utrymme i DN Kultur. "Måste kulturen vara vänster?" undrade han. Sedan följde tre sidor om Kulturslussen, slentrianmässiga åsikter, makthegemoni, kulturvänsterns hyckleri med fina tankar kombinerat med skatteplanering och nya prylar och rätten att faktiskt bara gilla läget. Det var både en uppgörelse med Slussendebattörerna, kollegan Malin Ullgren, vännerna i Enskede med sina platta åsikter och med en gammal vänsterrörelse som satt på alla maktpositioner i kulturvärlden. Efter bara några timmar var de sociala medierna fyllda med åsikter om texten. Högern applåderade textens sanningssägande karaktär. Vänstern upprördes. Somliga gäspade mest. På Aftonbladets kulturredaktion hade Åsa Linderborg redan börjat formulera ett svar. Det som följde var en månad av intensiv debatt kring kulturvänsterns dominans, högervindar i samhället, populism och Göran Hägglunds begrepp "verklighetens folk".

Vad var det egentligen som hände?

Ohlssons text kom i en tid av motvind för vänstern med en haltande socialdemokrati i fronten. Den landade dessutom i ett klimat där de populistiska utspelen om kulturelit och obegriplig konst redan duggade tätt. Texten blev ännu en grabbflabbande bekräftelse på att samhällsengagerade kulturarbetare var lätta att angripa och fungerade väl som allmänna hånobjekt. "Varför sparkar ni på dem som redan ligger?" menade många motdebattörer och påpekade att hans text "tutade i medelklassmoderaternas medvindstrumpet", som Fredrik Virtanen uttryckte det (Aftonbladet 7/1). Från högerhåll betraktades den med lättnad i ett klimat av hycklande kulturskribenter som röstade vänster, men gjorde skatteavdrag och rynkade på näsan åt varje borgerlig ansats. Det där trånga utrymmet som inte tolererade några avvikelser från den gängse åsiktsagendan för kulturpersonligheter blev äntligen utforskat. Efter veckor av radiodebatter, texter på diverse kultursidor, otaliga tweets och raljerande från alla håll och kanter slutade diskussionen i att Bengt Ohlsson konstaterade att han dragit på sig en skitstorm och därmed hade en poäng kring vänsterns slentriantyckande, medan Malin Ullgren menade att hans text hjälpte till med en populistisk mytbildning om en mäktig kulturvänster. Frågan är om någon blev klokare i slutändan.

Debatten kring kulturvänstern ledde inte till särskilt mycket gott eller konstruktivt. När jag berättar att jag ska skriva om den reagerar både skribentkollegor och vänner med huvudskakningar. "Den var ju bara tunnelseende och navelskådande", som en bekant sammanfattar. Den vänsterradikala serietidskriften Galagos svar på Bengt Ohlssons text var också en helsida med bara bokstaven z, för att visa ointresse.

Men oavsett innehållslig relevans var debatten tidstypisk och banade väg för flera diskussioner av liknande slag. För det första var den en bekräftelse på ett diskussionsklimat där syftet att väcka reaktioner fått ett egenvärde. En anda där det ses som någonting grundläggande gott att våga sticka ut hakan och provocera, oavsett argumentationsgrund och faktamässig tyngd. Texter ska locka läsare, skapa diskussion och bli omtalade på Twitter och i en sådan strävan underordnas lätt ämnesfördjupning och kunskap. Ohlsson ville röra runt i grytan, se vad som hände och han lyckades med sitt uppsåt. I ett upptrissat samtalsklimat är det den som skriker högst som vinner.

För det andra blev kulturvänster-debatten ett startskott för flertalet diskussioner med orimligt långa texter av lösa antaganden och känslobaserade argument. Kort efter att Ohlsson initierat en debatt grundad på sina egna subjektiva tankar kring kulturklimatet och bekantskapskretsen skrev Maria Sveland en lika lång text om sitt magont inför samhällsutvecklingen. För en tid sedan inledde Jens Liljestrand en debatt kring klasshat efter att ha blivit upprörd över poeten Johan Jönssons överklassföraktande texter upplästa på Dramaten. Dagens Nyheter publicerar, Aftonbladet hugger. Så skapas en evighetslång debatt med upprörda känslor, tjuvnyp, personliga erfarenheter och väldigt lite fakta.

I en krönika i Svenska Dagbladet (5/6) konstaterar Annina Rabe att kultursidorna numera fylls av politiska debatter. "Tendensen i dag går mot alltmer politiserade kultursidor, där de klassiska kulturämnena: litteratur, konst, teater, får stå tillbaka för aktuell samtidsdebatt", konstaterar hon. Det var förvisso en trend som inleddes innan Bengt Ohlssons svada, men frågan är om den hade varit så påtaglig utan hans inledande text. Som läsare längtar man inte sällan efter att någon av debattörerna skulle ha en argumentationsmässig referens eller en kulturell ram som går bortom de egna middagssällskapen i Enskede eller bostadsrättsföreningen på Södermalm. Någonting som riktar blicken utåt, ser framåt, bottnar i någonting och bjuder in läsaren till ett bredare resonemang.

I Neo säger Bengt Ohlsson att han är trött på att sparka uppåt, att han vill sparka åt vilket håll han än känner för. Det har han naturligtvis all rätt att göra. Men en skribent bör också vara redo för att ta ansvar för de konsekvenser som ens texter får, oavsett om man hånar frilansande kulturskribenter eller jämställer en motdebattör med Anders Behring Breivik. Det där ordet – ansvar – suddas lätt ut. Skrivandet och privilegiet att publiceras på kultursidor innebär en form av makt, så långt hade Ohlsson rätt i sin text. Men frågan är vad man gör med den makten och vilket ansvar man tar för den. Vad händer när kulturbevakningen reduceras och samtidskritiken består av hintar om vem i ankdammen som skatteplanerat bort sin tjänstebostad? Hur blir kultursidor relevanta även för dem som inte förkastar experiment-teater för att de sett för många sådana pjäser i sitt liv utan för att de bor i en avfolkad glesbygdsort som Riksteatern besöker en gång per halvår eller helt saknar vana av klassiska kulturformer? Hur formuleras en granskning av den tid som vi lever i så att den blir begriplig även för den som befinner sig långt ifrån diskussionernas innersta kärna?

Bengt Ohlsson-debatten var ett symtom på ett kulturjournalistiskt klimat som tappat både riktning och ansvarsformulering. Samtidigt tilldelades i juni housegruppen Swedish House Mafia Stockholms Stads kulturella hederspris på 100 000 kronor, trots att stora delar av stadens kulturliv går på knäna av besparingar och många eldsjälar arbetar med extremt små medel. Med sådana prioriteringar är det svårt att gilla läget. Bengt Ohlsson inledde i utgångspunkten att det var svårt att andas i det trånga kulturklimatet i Sverige. Om han själv bröt sig fri genom sina attacker är vi många andra som lider av värre andnöd än någonsin.

Elin Grelsson Almestad

Vad hände: I januari 2012 skrev Bengt Ohlsson i DN Kultur om vänsterns dominans i kulturvärlden. Bland annat Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur protesterade. Sedan följde en lång och intensiv debatt på flertalet kultursidor samt i radio och tv.

I dag: Fler debatter av samma typ som den Ohlsson initierade har följt. Bengt Ohlsson har sedan dess skrivit fler krönikor på temat kring höger- och vänstersympatier.

Mest läst