Frågan om hur Sverige och Europa skall hantera det ökade antalet migranter har lett till många tuffa diskussioner. En sak har det i alla fall rått enighet om: EU har misslyckats kapitalt när det gäller att hantera flyktingkrisen. Oavsett vad man tycker om inriktningen på politiken, så framstår EU:s fiasko som uppenbart. Dags att utkräva ansvar av EU således! Var skall vi börja?
I Bryssel rimligtvis? Här finns Kommissionen, som har uppgiften att lägga fram förslag till beslut om lagar och regler. Trots att över 20 000 tjänstemän arbetar där har ingen rimlig lösning på krisen framkommit.
Fast sanningen är att Kommissionen i flera år har försökt fördjupa samarbetet när det gäller asylmottagande. Den svenske kommissionären Cecilia Malmström, som var ansvarig för sakområdet under fem år, utredde möjligheten att skapa en mer jämlik fördelning av asylsökande, baserad på BNP och folkmängd. Hon förklarade i en intervju 2012 att: ”någon slags intern fördelning av asylsökande finns det inget som helst stöd för inom EU-länderna. Jag skulle önska att det fanns ett sådant politiskt klimat, men vi har lyft frågan flera gånger och det är 25 länder totalt emot”.
Kommissionen undviker att lägga fram förslag som inte har goda möjligheter att gå igenom i de lagstiftande institutionerna – Europaparlamentet och Ministerrådet. Det avgörande motståndet i den här frågan har funnits i det senare. I den mesta akuta fasen av höstens flyktingkris tog Ministerrådet beslut om en halvmesyr avseende en tillfällig fördelning av en liten andel migranter. Beslutet kritiserades hårt av de som förlorade omröstningen, och har sedan i stort sett ignorerats av medlemsländerna.
Det tycks alltså som att ansvaret för fiaskot i första hand bör utkrävas av Ministerrådet, och möjligen av medlemsländerna som skall genomföra EU:s beslut. Men här någonstans börjar ”EU:s” misslyckande framstå som något mindre glasklart. För vilka är det som sitter i Ministerrådet, och vilka är egentligen ”medlemsländerna”?
Det är européernas demokratiskt valda regeringar vi talar om. Ministerrådet, EU:s tyngsta lagstiftande organ, är en förhandlingsarena där unionens regeringar möts för att fatta beslut om de förslag Kommissionen lägger fram.
Ministrarna baserar i sin tur sina förhandlingspositioner på bedömningar av förhållandena i sina respektive länder. Grunden är de mandat väljarna gav regeringspartierna i det senaste valet, och förväntningarna ifrån partistrategerna om vad som kommer att vara vinnande i nästa val. Som de partipolitiska varelser de är sneglar ministrarna alltid på vilka efterverkningar deras agerande i Bryssel kommer att få på hemmaplan.
Det är just den här mekanismen som ger EU-systemet dess grundläggande demokratiska legitimitet (det direktvalda Europaparlamentet är fortfarande i praktiken en betydligt svagare aktör än Ministerrådet). Men samma mekanism har också orsakat det tydligaste ”misslyckandet” i flyktingkrisen, nämligen oförmågan att formulera en gemensam politik. Regeringarna gör så olika bedömningar av vad deras respektive väljarkårer vill, i en fråga som är så laddad, att någon överenskommelse inte har ansetts vara politiskt möjlig.
Ur ett svenskt perspektiv har problemet i Ministerrådet handlat om att ”de andra” inte har velat vara lika generösa som vi när det gäller mottagande av flyktingar. Ur tjeckiskt perspektiv är problemet att ”de andra” tycks vilja tvinga på Tjeckien en politik som saknar stöd hos majoriteten av tjeckiska väljare.
Europas hantering av migranter är en katastrof, och har varit så under lång tid. Människor som lämnar usla förhållanden i flyktingläger eller i korrupta hemländer har dött på Medelhavet i många år. Man kan diskutera vilka faktorer som ligger bakom – transportörsansvar, brist på lagliga vägar in i Europa, otydlighet ifrån européernas sida vad de egentligen menar med ”vi respekterar asylrätten”. Att skylla misslyckandet på ”EU” klargör emellertid ingenting.
För den som förespråkar ett generöst mottagande enligt (tidigare) svensk modell handlar grundproblemet snarare om oviljan – så som den uppfattas hos partistrateger runt om i Europa – hos många att dela med sig av sitt relativa välstånd. Den bör inte bemötas med tvingande överstatliga regler, utan med demokratisk opinionsbildning.