Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Naurin: EU är inte i upplösningstillstånd

Gästkrönika I tre artiklar kommer statsvetaren Daniel Naurin skriva om EU:s hälsotillstånd och framtid.

Den som följer den mediala bevakningen av flyktingkrisen och dess efterföljningar kan få intrycket av att EU-samarbetet inte har långt kvar. Krackelerande yttre gränser, nya inre passkontroller och djup oenighet mellan EU-länderna om inriktningen på mottagandet har lett till farhågor (och förhoppningar) om en snart förestående kollaps för hela EU.

Med brasklappen att samhällsvetare är välkänt usla prognosmakare, vågar jag ändå hävda att den oron är överdriven.

Det finns en allmänt spridd föreställning om EU som något skört och sårbart. Idén manifesteras i den så kallade cykelmetaforen: EU kan bara hålla balansen så länge man rör sig framåt. Stannar man upp så faller man. Det man cyklar bort ifrån är Europas historiska arv av krig och ömsesidig förstörelse, medan färdens mål har varit mer oklart.

Cykelmetaforen har levt kvar, trots att den har motbevisats gång efter annan av EU:s förmåga att parera motgångar, förändras och gå vidare. Från det att samarbetet tog ordentlig fart vid slutet av 1980-talet, då man gick från ett lite sömnigt västeuropeiskt jordbruks- och handelssamarbete till en djupgående politisk union har den ena krisen avlöst den andra.

Från Demokratisk Legitimitetskris, på 1990-talet då européerna först upptäckte att EU hade blivit betydelsefullt, till Konstitutionskris, då man på 2000-talet försökte göra något åt legitimitetskrisen genom institutionella reformer, till Eurokris, Greklandskris, Flyktingkris och snart även Brexitkris.

Å ena sidan kan man säga att EU egentligen inte har löst något av de grundproblem som de här olika kriserna har varit uttryck för. Å andra sidan har ingen av kriserna lett till några avgörande bakslag av systemhotande karaktär. Problemen har i någon mening hanterats. Kriserna har drivit fram förändringar, men oftast i riktning mot mer snarare än mindre samarbete.

En viktig förklaring till anpassningsförmågan stavas flexibel integration. Det betyder förenklat utryckt att alla inte måste vara med på allt. Idag är EU-medlemskap närmast att betrakta som en gradfråga. De nordiska länderna illustrerar variationen: Från Finland som är med på allt, till Sverige som står utanför Euron, till Danmark, som förutom Euron också har ställt sig utanför delar av EU:s utrikespolitik och rättsliga samarbete, till Norge som saknar ett formellt medlemskap i EU, men är med i Schengensamarbetet, och passivt importerar den gemensamma marknadens regelverk.

Flexibiliteten har utgjort stötdämpare, när höjda ambitioner har medfört mer oenighet om riktningen. Intressekonflikter som inte har kunnat lösas i sak har istället kanaliserats ut i ett lapptäcke av undantag, opt-outs och opt-ins, parallella och överlappande samarbeten inom olika sakområden.

Schengensamarbetet, som nu när det satts under press ofta dramatiskt beskrivs som själva kärnan i EU, är ett typiskt exempel. Det började som ett samarbete utanför EU-institutionerna, mellan en grupp stater som ville gå snabbare fram än andra när det gällde personlig rörlighet över gränser. Först 1999 blev det en del av EU, men fortfarande står flera EU-länder utanför, medan andra länder som saknar EU-medlemskap, som Norge och Schweiz, ingår.

De stora migrationsströmmarna har utmanat Schengenreglerna kring inre passfrihet och yttre gränskontroller, och förändringar är att vänta. Sannolikt kommer det att handla om att laga sprickorna i den yttre muren, att förstärka EU:s karaktär av ett Gated Community i en orolig och rörlig värld. Möjligen kommer också en del länder att gå vidare med ett fördjupat samarbete kring mottagande och avvisande av migranter, inom eller utanför befintliga EU-strukturer.

Att det hela skulle spilla över i ett allmänt nedmonterande av andra delar av EU-samarbetet, där det råder bred enighet om värdet av gemensamma regler, är dock svårt att se.

Flexibel integration var länge var ett rött skynke för renläriga EU-vänner. Det är en osnygg, klumpig lösning på intressekonflikter, som blottlägger det oromantiska faktum att EU baseras mer på krass intressegemenskap än på europeisk identitet och solidaritet.

Men det har också betytt att EU idag snarare än en cykel liknar ett amfibiefordon med kameleontegenskaper, som växlar skepnad istället för att gå omkull när det stöter på hinder.

Daniel Naurin, professor vid vid PluriCourts, Oslo universitet och vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet

Mest läst