Naturen i motiv och mönster

ANNONS
|

Dalslands konstmuseum var en ny upptäckt för mig. Det ligger i gammal bruksmiljö i Upperud - just uppe på en höjd, vid sjön Spången, nära både Håverud och Mellerud. Museet byggdes för tolv år sedan för att hysa en privatsamling, har numera stöd av kommun och region och är statt i ny utveckling.

I ett enda hus inryms ett fascinerande koncentrat - konsthall, med tre aktuella utställningar och ett bygdemuseum som sträcker sig från folklig brukskonst till silver och tavlor. Det senare är under ordnande. Därutöver finns de gröna omgivningarna utanför, med ett Ladonien-bygge av Lars Vilks och vidare möjlighet till skulpturpark med mera. Det hela inbjuder till korsbefruktningar.

ANNONS

Det första jag möter är en helt liten hörnutställning. Likt tapeter hänger två stora pappersark med motiv punktvis och detaljmjukt tecknade i blyerts över ytan. Landskap, herrgårdar och personer som på utflykt däremellan, i lätt gåtfulla aktiviteter. På låga socklar samlas svarta slottslika husbyggen i kartong men nästan med plåtkänsla, täta, strikta, dynamiska. Konstnären heter Anneli Pihlgren. Genom ett fönster ser man sjön med trädbärande öar - och samspelet blir mycket raffinerat.

Naturen som motiv i samtida svenskt konsthantverk är ämnet för nästa händelse: Det är inte som det var att gå längs stranden. En utställning sammanställd för Dalslands konstmuseum av Love Jönsson, design- och konsthantverkskritiker. Titeln, en diktrad lånad av Tomas Tranströmer, visar på en förändring, att något har hänt i relationen människa - natur. Inte heller det "naturliga" är vad det var, eller påstods vara. Utställningen kan sägas ta visst spjärn mot förra sekelskiftets nationalromantik och följa naturåtergivningens spår idag. Besökaren kan gå på en kort inomhusvandring mellan de tolv deltagarnas verk - keramisk skulptur, textil, smyckeskonst och video.

Mia E Göranssons verk fick mig att först tänka på en plastglad picknickservis - i gjuten tunnväggig keramik kombinerar hon cylindrar och växtdelar, träffsäkert och läckert.

ANNONS

Sofia Björkmans broscher av vacuumsugen plastmatta med träimiterande mönster liknar både små polerade pinnar (à la hemslöjd) - och sniglar.

Apropå sådana kan man glida över till Renata Francescons närmast slemmigt glasyrsvämmande porslinsskapelser, ymnigt bladväxande eller åtminstone på något sätt organiska. En egen sorts natur.

På golvet, mitt i rummet, slingrar sig en gräsgrön matta fram, varur några lergrå, grovt glaserade vulkaner reser sig, de lyfter upp bubblor i formblåst, färgat glas där ljus, liksom från jordens inre, stiger och sjunker långsamt.

Att lavamassan omformuleras till ljuspulserande glas är välfunnet, fast vulkanutbrotten syns stillsamma. Frida Fjellmans verk är lekfullt, tycks mig även beröra inredningskitsch, samtidigt som det ändå berättar om naturkrafter.

Så återkommer på flera håll i utställningen kluriga begreppsvändningar, meningsbärande val av material, markerad ohögtidlighet, och just naturen som ämne eller mönster. Ett drag av stillsam humor framträder efterhand, liksom drag av diskuterande distans. Den oro eller känsla av hot som gestaltning av ämnet "natur" kan tänkas väcka idag är här oftast subtilt uttryckt.

Övriga deltagare är Frida Breife, Tabea Dürr, Agnieszka Knap, Jakob Robertsson, Charlotte Sinding och gruppen Uglycute. Till dessa relativt unga fogas lite oväntat två pionjärer - Agneta Flock och Anders B Liljefors.

ANNONS

En behändig, subjektiv presentation av samtidskonsthantverk - tämligen okänd för de flesta av oss. Jag får tillstå att Love Jönssons urval visar sig vara snyggt genomtänkt. Varje deltagare fordrar ett närmare betraktande - och växer då. I katalogen presenterar han utövarna och deras verk, lågmält och innehållsrikt.

En våning ner öppnar sig ännu ett utställningsrum - Brodera och fundera, och där kan man kanske se att en gräns mellan konst och konsthantverk inte finns. Åtta samtida textilkonstnärer har förts samman, många från Västsverige och med berättande som hjälpligt sammanhållande tråd. De lämnar egna kommentarer i korta texter. Många är sedan länge verksamma. Alla är också olika. Elsa Agélii, Nina Bondeson, Emma Jönsson, Britta Lincoln, Stig Lindholm, Pasi Välimaa.

Yngst är troligen Jennie

Mc Millen med grafiskt pregnanta röda bilder som för tankarna till folkligt dekorativt broderi, men med inslag av tryck och egna historier.

Sällsynt sammansmält till ett helt eget uttryck är Kicken Ericssons Lång berättelse - svår att beskriva i ord, hopsydd av tunna, tunna tyger som verkar bära alla möjliga minnen, med trådlinjer som surrar fram på egna fnurriga vägar. Här landar en annan mer direkt och sinnlig känsla av natur än i de ofta mer konstruerade naturreflexionerna i Strandenutställningen. Överhuvudtaget känns broderierna som en berikande fortsättning.

ANNONS

Dalslands konstmuseum satsar ambitiöst; det är klart sevärt, möjligen lite väl många konstnärer på samma gång just nu.

En extra poäng i framtiden lär för övrigt bli att man kan gå ner till sjön - och kanske gå längs stranden.

ANNONS