Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nathan Shachar | Gaza-från faraoner till islamister

Prunkande frukt- och grönsaksodlingar och stora olivlundar. Förr i tiden var Gaza en god plats att leva på. Nathan Shachar gör en genomgång av Gazas mångtusenåriga historia, men hans tyngdpunkt ligger på de senaste decenniernas politik. Torgny Nordin har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Nathan Shachar

Gaza-från faraoner till islamister

Atlantis

Trots nära på dagliga rapporter i internationell press är tätbefolkade och våldsdrabbade Gazaremsan ett ungt geopolitiskt begrepp. Men området – med en yta som knappt uppgår till en fjärdedel av Ölands och som av somliga kallas världens största friluftsfängelse – kännetecknas inte bara av armod och jordens högsta befolkningstillväxt: Gaza har även en rik, mångtusenårig historia.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Överraskande nog är litteraturen om Gaza sparsam och specialiserad, en riktigt bra genomgång har saknats. Förra året utgav emellertid Nathan Shachar – författare och Dagens Nyheters korrespondent i Mellanöstern – en alldeles utmärkt och synnerligen angelägen bok på ett engelskt universitetsförlag. Den boken har nu utkommit i översättning och försetts med en epilog som sammanfattar händelserna i regionen under de senaste åren.

Gaza – Från faraoner till islamister spänner, som titeln låter oss ana, över en enorm tidsrymd. Shachars intresse handlar dock i första hand om det moderna Gaza, varför de inledande fyra tusen åren betas av i några inledande, snärtiga kapitel. De senaste decenniernas politik behandlas desto mera ingående och författarens detaljrika beskrivningar varvas med minnesbilder och material från egna möten med folk i och runt Gaza, vilket gör att boken på ett givande sätt pendlar mellan krönika och reportage.

Nathan Shachar skriver väl och hans analytiska skärpa skär genom svulstig retorik och till intet förpliktigande deklarationer. Ambitionen är dock inte att leverera en lösning på problemet, utan snarare att frilägga de historiska trådar och den politik som fortsatt håller Gazaborna i ett järngrepp.

Med hjälp av naturbeskrivningar från muslimska geografer samt tyska och brittiska forskningsresenärer slår författaren fast att de miljömässiga förutsättningarna i Gaza var ypperliga. Prunkande frukt- och grönsaksodlingar, stora olivlundar och täta rader med dadelpalmer vittnar om att Gaza under långliga tider varit en god plats att leva på.

Sedan mycket lång tid tillbaka var Gaza ändstationen för kamelkaravaner från ökenoaserna Palmyra och Petra. Orientens alla kryddor, parfymer och rökelser fördes till Gaza; de såldes på marknaderna eller transporterades vidare med båt över Medelhavet eller längs karavanvägarna norrut, mot Jerusalem, Damaskus och Anatolien.

I Gaza möttes folk med skiftande traditioner och kultur. På trehundratalet före Kristus inleddes helleniseringen av östra Medelhavsområdet vilken kom att bli lika genombrytande som när dagens icke-européer blir västerländska och moderna. Gaza blev tidigt fullständigt helleniserat och flera filosofi- och retorikskolor lockade studenter från när och fjärran.

Religionen förefaller ha präglats av synkretism och tolerans. Egyptiska Isis, kretensiska Zeus, grekiska Tyche och givetvis She’a al-Qawm – karavanernas särskilda skyddsgudinna – var gudomligheter som dyrkades i Gaza. Och en av de allra första kyrkorna låg faktiskt i Gaza, den byggdes bara något år efter Jesu korsfästelse. Från kristenhetens tidiga år berättar Shachar om hur hedendomens plötsliga tillbakagång i Gaza räknas som ett mirakel i kyrkohistorien. Under en torka år 395 hade tydligen hedningarna skyllt det uteblivna regnet på biskopen Porfyrio. Han skall då ha utmanat prästerna i Marnas tempel om att be till sin gud om regn. De lyckades inte, men när de kristna i sin tur bad om regn blev de genast bönhörda. Resultatet blev, om vi får tro den kristna krönikan, en häpnadsväckande rusning av före detta avgudadyrkare till kyrkan.

Den kristna staden Gaza utvecklades till Palestinas viktigaste handelscentrum. När de hästburna arabiska arméerna gick till angrepp på Medelhavsvärlden blev Gaza därför den första betydande stad som föll i islams händer. Kyrkornas, som ofta byggts på grunden av grekiska och romerska tempel, gjordes om till moskéer och den kristna, grekisktalande majoritetsbefolkningen kom med tiden att övergå till islam och det nya språket: arabiska. I bortåt femhundra år var Gaza i muslimska händer innan Rikard Lejonhjärta återtog staden år 1191. Och så vidare.

Huvudintresset för Shachar är dock händelserna i samband med staten Israels tillkomst och de efterföljande krigshandlingarna. Kommen så långt i historien skiftar författaren perspektiv och istället för övergripande svep och skissartade sammanfattningar går han in i på detaljer, följer somliga händelseförlopp noggrant och låter ett otal antal aktörer passera revy. Att han föredrar somliga och gisslar andra är uppenbart, men texten är egentligen aldrig argumenterande. Istället överlåter författaren åt läsaren att dra de slutsatser som nu går att dra.

Det arabisk-israeliska kriget ledde till enorma flyktingströmmar och det var när dessa drevs söderut av den framryckande israeliska armén som Gaza mottog stora delar av sin palestinska befolkning – och Gazaremsan blev en realitet. Egypten som fick makten över området stängde dock sin gräns och därmed förvandlades Gaza från genomfartsland till flyktingläger.

Gazaremsans situation förefaller idag vara mer komplex och svårlöslig än någonsin tidigare. Att politiska förändringar i Egypten skulle innebära något positivt för Gazaborna är knappast troligt; den egyptiska rädslan för islamister gör att deras praktiska solidaritet med palestinierna är låg, för att inte säga obefintlig. För Hamas, som styr med järnhand i Gaza är med sin antimodernism, religiösa fundamentalism och smått fascistiska politik en organisation många har skäl att frukta. Inte minst som Hamas uppbackas av mäktiga aktörer, i synnerhet Iran.

Att Hamas lyckades så bra i de val som världssamfundet 2006 framtvingade i Gaza beror, menar Shachar, på ett utbrett missnöje över den korruption och det maktmissbruk som rådde under Arafats ledning. De hårda stridigheter mellan palestinierna som följde efter valet drabbade inte bara civilbefolkningen, de torde dessutom för lång tid ha bordlagt alla ambitioner om en palestinsk stat, inkluderande både Gaza och Västbanken.

Den utomordentligt hårda och oförsonliga linje som Israel under senare år fört gentemot Gaza har även den varit ett totalt misslyckande. Men även om läget just nu tycks låst med alltför många politiska hökar vid makten är det, vilket också Nathan Shachar påpekar, uppenbart att förhållandet i Gaza inte är stabilt. Därför kommer, förr eller senare, en förändring. Frågan är bara när – och hur.