Yoshida Kenkô hoppade av en lysande karriär vid hovet för ett oansenligt liv som buddhistmunk. Att han skulle gå till eftervärlden som en av de mest inflytelserika japanska författarna föresvävade honom förmodligen inte när han satt vid sin tuschsten och lät penseln och tankarna gå i en otyglad medvetandeström som skulle ha känts igen av modernister som Joyce och Woolf. Allehanda små oväsentligheter kallade han anspråkslöst sina 243 miniessäer, anekdoter, lyriska naturiakttagelser och småfnoskiga hugskott som mötte läsare först efter hans död.
I Vibeke Emonds imponerande lättlästa översättning, betitlad Stilla stunders tankar, upprättas en direktförbindelse med 1300-talets Japan, betraktat med Kenkôs på samma gång kloka och fördomsfulla blick. Kanske borde man relativisera det sistnämnda, men jag tycker att om man kan avfärda alla individer av kvinnokön som oärliga och enfaldiga så skyms sikten av svåra vanföreställningar, oavsett vilken tid man befinner sig i.
Trots att jag blir provocerad lite då och då framstår många av reflexionerna kring ett enkelt och eftertänksamt leverne som visdomsord med minst lika stor bäring i vår tid. När han utbrister vad är egentligen allt detta jäktande hit och dit som alla håller på med krymper avståndet som nyss fanns då han ondgjorde sig över de bisarrt avvikande dubbelblommiga körsbärsträden.
Stilla stunders tankar ges nu för första gången ut i Sverige, i Ellerströms förnämliga japanska bokserie, där Yukio Mishimas kontroversiella Sol och stål (-68) samtidigt utkommer i en reviderad nyutgåva. Om Kenkô släpper fram ett förhållandevis ogarderat tankeflöde, förankrat både i en äldre litterär sfär och i egen livserfarenhet, är Mishimas hyperintellektuella självbiografiska essä desto hårdare ansad.
Många har påtalat det motsägelsefulla draget i Mishimas författarskap och personliga öde. I Sol och stål framträder en människa som förtvivlat söker efter någonting fast och pålitligt, något som kan garantera existensen. Till skillnad från Descartes ger dock inte Mishima tanken denna roll som fundament och bekräftande spegel. Han misstänkliggör nämligen orden som han liknar vid termiter som gnager på verkligheten.
Gå i borgen för det verkliga får däremot kroppen och handlandet göra. Detta uppfattar han ytterst bokstavligt och låter därför stålet och solen bygga en muskulös, solbränd kroppshydda som i motsats till hans ungdoms sjukliga lekamen kan visa sig värdig en ärofull död. En död likt den som löjtnanten genomlider i hans novell Patriotism från 1960, som några år senare blev en plågsamt detaljerad film där han själv spelar den manliga huvudrollen som tar sitt liv genom harakiri.
Det går att läsa Sol och stål som ett tragiskt självmordsbrev. Två år efter publiceringen försökte författaren genomföra en statskupp med syfte att återinsätta kejsaren som enväldig härskare och när den misslyckades tog han sitt liv på samma sätt som löjtnanten.
Mishima längtade efter att uppgå i ett ordlöst kroppens språk. Men som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord finns här till slut inget språk, bara en stank av blod.
