Yazbek låter barnet vittna

En genialisk romankaraktär och en litterär ansats på gränsen för det outsägliga. Samar Yazbeks roman Hon som vandrar är ett modigt romanprojekt på många plan, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Hur skildrar man ett modernt krig? Hur sätter man ord på det allra mest fasansfulla? Frågorna finns ständigt närvarande i den syriska författaren och journalisten Samar Yazbeks andra roman Hon som vandrar.

Instängd i ett källarhål i Damaskus sitter Rima och skriver och tecknar. Hon är en bortglömd ung kvinna i helvetets Syrien. Ingen vet att hon sitter där och väntar på att bli räddad.

Hon skriver och ritar för att hon alltid har levt i språket och konsten – i ordens och bildernas värld. Sakta nedtecknar hon sin historia; små, korta fragment ur sitt liv. Här finns inget uppenbart sammanhang, åtminstone inte till en början, bara absurda och obehagliga bilder av krigets vardag; vägspärrarna, tortyren, bombanfallen, gasattackerna.

ANNONS

Rima är inte som alla andra. Under hela sin uppväxt i Damaskus har hon fått höra att hon är galen eller psykiskt sjuk – en efterbliven idiot. Epiteten har ständigt förföljt henne.

Hon talar inte, men går ständigt. Om ingen håller henne instängd eller fastlåst ger hon sig i väg på planlösa vandringar utan mål. Det enda som fått henne lugn och trygg har varit böcker och bilder. Ända sen hon var fyra år har hon läst, tecknat, skrivit och betraktat. Om världen utanför böckerna vet hon nästan ingenting. Hon iakttar sin omgivning utan att riktigt förstå.

Hennes mor och bror har gjort allt för att skydda henne. De har älskat henne och hållit henne borta från omgivningens missaktning. Men nu är de borta. Uppslukade av kriget. Döda.

Det är en smått genialisk romankaraktär som Samar Yazbek skriver fram, även om greppet inte är nytt. Den litterärt begåvande men ovetande Rima registrerar utan att riktigt förstå, utan att tolka och ta parti. Hon är ett vittne som ser och känner, men inget begriper. Inför hennes naiva blick blir kriget ett skrämmande och oöverblickbart helvete. Här finns scener som är så smärtsamma, så outhärdliga, att jag ibland är tvungen att avbryta läsningen. Ofta är det små och enkla detaljer som framkallar de mest obehagliga associationerna. Från sitt källarhål får Rima syn på en mager, herrelös hund som kommer springande med en avbiten människohand i munnen.

ANNONS

När den här romanen är som bäst påminner den om Imre Kertész Mannen utan öde. Här finns samma suggestiva kraft, samma närvaro i stunden.

Men där Imre Kertész lyckas ta sig fram utan att förlora trovärdighet går Samar Yazbek ibland på grund. Som romankaraktär är Rima lite för konstruerad för att riktigt fungera. Hennes personlighet går inte ihop. Hon kan inte på en och samma gång vara en beläst författare och en människa som inte förstår någonting av sin omvärld. Jag tror helt enkelt inte på henne – åtminstone inte hela tiden.

Nåväl. Konstruktionen är ett problem, och några gånger drar den min uppmärksamhet från gestaltningen. Men det är förlåtligt. På det stora hela är Hon som vandrar en läsvärd och viktig roman som lyckas skildra inbördeskriget i Syrien från insidan, utan att bli en politisk pamflett.

Genom hela romanen löper ett lätt surrealistiskt stråk. Rimas favoritböcker – Alice i Underlandet och Lille prinsen– invaderar hennes medvetande och gränsen mellan fantasi och verklighet luckras upp. Rima är, bokstavligt talat, Alice, och det sönderbombade Damaskus är Underlandet. Rima är den lille prinsen och hon färdas mellan stjärnorna.

Det är talande att några av efterkrigstidens starkaste skildringar av krig är de mest absurda. Tänk bara på Kurt Vonneguts Slakthus fem eller på Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, romaner som utmanar såväl sanning som logik.

ANNONS

Hon som vandrar rör sig i samma litterära landskap. Framställningen är inte realistisk – åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse.

Kanske säger detta någonting om det moderna krigets fasor. Det går inte att fånga inom det normala. Kriget spränger alla gränser för vårt förstånd, vårt språk, vår förmåga till inlevelse och igenkänning.

Förmodligen kommer det aldrig att gå att begripa det ofattbara våld som släppts loss i Syrien – inte ens för dem som drabbas.

Betyder det att litteraturen måste tystna, ge upp?

Nej, jag tror inte det. Litteraturen måste alltid kämpa för att överskrida gränsen för det outsägliga. Berättelser och ord måste uppfinnas på nytt.

I sin roman pressar sig Samar Yazbek oupphörligen mot gränsen. Ibland överskrider hon den och då uppstår något nytt och skrämmande, en text som känns in på bara kroppen. Ibland fastnar hon och gestaltningen dör.

Men hon vågar försöka, och det ska vi vara tacksamma för.

ANNONS