Wilhelm Agrells nya roman Mannen från Suez har tilläggstiteln Underrättelseroman. Den handlar alltså om utövare av världens näst äldsta yrke, som Agrell kallar det. Han vet vad han talar om, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet som han är. Författaren delar också samma erfarenheter som romanens huvudperson av Oktoberkriget eller Yom Kippur-kriget som är israelernas namn.
Wilhelm Agrell ingick i den svenska fredsbevarande FN-bataljonen som skulle övervaka den vapenvila som borde ha inträtt 24 oktober 1973, men kriget fortsatte ännu en tid. Agrell hade dessutom i uppdrag att rapportera till det svenska försvaret. Han berättar om sina upplevelser i självbiografin Ökenvägen.
I Mannen från Suez låter han huvudpersonen, byrådirektör Jakob Bergmann, göra samma sak: minnas kriget. Inte underligt då att det finns en autenticitet i skildringen, möjlig att skapa för den som likt Agrell själv upplevt, sett, iakttagit, rapporterat, noterat.
Byrådirektör Jakob Bergmann far 2008 till Tel Aviv för en konferens om terroristbekämpning, men också, i all hemlighet, för att avveckla ett samarbete inom den underrättelseverksamhet han varit ansvarig för sedan 70-talet. Resan innebär också ett möte med Generalen, en israelisk vän från krigets dagar. Då var de unga, Jakob FN-soldat men redan inblandad i underrättelseverksamhet, och vännen befälhavare. Han återser också Generalens hustru Hava, kvinnan han hade älskat, men farit ifrån.
Mannen från Suez rör sig på och mellan två tidsplan, 70-talet och bokens nutid. I dåtid finns kriget, liken ruttnande i öknen, de utbrända stridsvagnarna, framför allt väntan, rädslorna, israeler på ena sidan, egyptier eller syrier på den andra. I nutid inte bara ett återseende och minnen utan också en dold agenda som rör Generalens och Havas son. Stupade han verkligen eller är han fånge, desertör? Till krigets tydligt skildrade verklighet, ett annat tonfall i texten, en trött, lite sorgsen distans, reflekterande ett tillstånd hos denne Bergmann som sett för mycket och levt ett slags skuggliv med alltför många hemligheter.
Så finns förstås Wilhelm Agrell själv där med sin politiska analytiska förmåga och sin kunskap om Mellanöstern. Ofta är det bra. Ibland lite utdraget, dunkelt, även om det kanske hör till spelets regler, till underrättelseverksamhetens förutsättningar.
