Jag får en liten chock när jag öppnar bokpaketet med Werner Aspenströms samlade dikter. Så himla tjock! Skrev karln så fruktansvärt mycket dikt halvseklet mellan 1943 och 1997, att det krävs 850 sidor?
Visst var Aspenström en väldigt produktiv författare, eller kanske snarare en väldigt jämnt producerande författare. Och jag som bara minns den där om sardinen som vill att konservburken öppnas mot havet ... Nej, det var inte riktigt sant, det finns ju också den där evigt mystiska och evigt omtolkade raden att den som väntas inte passerar förorterna.
ASPENSTRÖMS DIKTER INNEHÅLLER sällan refränger och inte så många givna antologinummer. Hans Isaksson har skrivit förord till den här voluminösa utgåvan med samlade dikter, och också letat fram stycken som inte varit publicerade i diktsamlingar utan i prosaböcker och andra sammanhang. Samlade dikter innehåller verkligen alla dikter samlade.
Isaksson har också skrivit en välformulerad, litterärt orienterad biografi om Aspenström som utkom 2003. Litterärt orienterad såtillvida att genomgången handlar mindre om Aspenströms privatliv och mer om hans skrift. Att ha biografin som bredvidläsning till de samlade dikterna är en mycket god idé, eftersom den främst fokuserar på utvecklingen av stilar, influenser och motivkretsar. Dessutom är Isakssons slutsatser oftast så bra att inte mycket kan eller behöver tillfogas.
Aspenströms vardaglighet är karaktäristisk. Han var verkligen en gossen Gråsten (se där, en till diktreferens ur minnet) som alltid förankrade även de mest storslagna perspektiv i det konkreta och näraliggande, oftast i naturen. Han var en platspoet även om land-skapet ibland inte var namngivet, och hans skepticism mot allomfattande, definitiva sanningar är genomgående i hela författarskapet. Aspenström övade sig verkligen i ”det verkliga” och inpräntade tingens namn i läsaren.
DET ÄR LÄTT att koppla konkretionen och naturkänslan till uppväxten i ett småbrukarhem i Dalarna. Bakgrunden är utan tvekan proletär: tidigt faderlös, skiftande tillfällighetsarbeten i skogen och på bruket. Han var på sitt sätt en ”bondestudent”, och orsaken till att han fortsätter att andas, det vill säga orkar fortsätta leva i en många gånger motsägelsefullt jobbig, orättvis och våldsam värld med lidande och svek, tillskriver han ”lantlig envishet”.
Men till skillnad från de mera uttalade proletärförfattarna tillbringar Aspenström sin för dåtida klassresenärer obligatoriska folkhögskoleperiod på den kristna Sigtunastiftelsen. Inte exempelvis på arbetarrörelsens Brunnsvik, närbeläget till barndomshemmet i Smedjebacken. Kanske var det därför som diktkretsarna ofta hade en andlig dimension, även om poeten också mycket tydligt avvisade doktrinära trossatser och bekännelser.
ISAKSSON LYFTER FRAM likheten med Harry Martinson: både bakgrunden och motivkretsarna, den sparsmakade men utsökta metaforiken och närheten till naturen. Båda misstrodde modernitetens prylgalenskap och konsumtionshets. Båda två avstod också av respekt för naturen från direkt symboliskt förmänskligande. Naturen och naturens förlopp var motpolen till den mänskliga dårskapen, även om Aspenström gärna använder antropomorfa naturföreteelser som ger perspektiv åt det mänskliga.
Ändå är det något som avgjort skiljer. Martinson blev aldrig så tillspetsat elegant, luttrat lakonisk och lätt surrealistisk i sina ifrågasättanden av storvulna filosofier som Aspenström. Martinson drevs, medvetet eller omedvetet, av sin olycka, Aspenström var tillräckligt trygg för att ofta kunna lägga till en klurig ironisk knorr. Trots att hans avsikt med diktandet var att skriva ”lovsånger”. Melankolin har de också gemensam, men Aspenströms var mindre senti- mental.
I SINA KOMMENTARER, både i biografin och i Samlade dikter, på- pekar Hans Isaksson att Aspenström efter övergivandet av 40- talisternas generaliserade ångestnojor aldrig mera bytte stil. Det är också ett särdrag: en Aspenströmdikt är alltid igenkännlig, oavsett när den är skriven. Det är ett sammanhållet författarskap, mer än de flesta. Många motiv, inte minst Ikarosmotivet från Gråstendikten – att den som stiger högt också faller långt – återkommer många gånger. Till exempel i dikten om mätar- larven på körsbärsbladet – jag minns fler Aspenströmdikter än jag trott – som hellre stannar på sitt gröna blad än omvandlas till fjäril och flyger mot himlen. Det är lätt att slå följe med Aspenström, skriver Hans Isaksson. Och det är lätt också att instämma i den slutsatsen.
