Det är klart att upplevelsen blir annorlunda när det är en levande orkester som ackompanjerar Disneybilderna i animationsklassikern Fantasia. Såväl humorn som dramatiken i de olika sekvenserna blir förstärkta, och musiken tar på ett fascinerande vis fysisk gestalt.
Nu är det inte Disneyfilmen i original från 1940 som visas i Göteborgs konserthus, utan en kombination av passager i den gamla filmen och sådana som hämtats från uppföljaren, gjord 60 år senare. Därtill sker detta i en konsertversion, med presentationer mellan de olika numren, i stället för ett enda långt bildflöde.
Överlag fungerar faktiskt exemplen från 2000-talets version bättre. De illustrerar inte musikens tonfall och stämningar på ett lika sentimentalt och kitschigt vis som den gamla filmens delvis övertydliga överensstämmelser mellan bild och ljud. Filmerna till Stravinskys Eldfågeln, Gershwins Rhapsody in Blue och Elgars Pomp and Circumstance överraskar genom sina humoristiska vändningar och rytmiska pregnans, och här kommer också orkesterns spel bäst till sin rätt.
Men det man tittar på är själva visualiseringen av musikens innebörder. En av poängerna med att gå på konsert och till exempel höra Göteborgssymfonikerna är ju att man slipper de tydliga bilderna. I stället får man skapa dem själv, till exempel genom att sluta ögonen och bara låta tonerna strömma fritt.
