Förtroendet har dalat för kungafamiljen under året, i takt med att skandalerna avlöst varandra. Anklagelserna om Walther Sommerlaths nazistiska förflutna och diskussionen kring eventuella komprometterande bilder på kungen i samband med porrklubbsbesök samt hans vänners kriminella kontakter har gjort sitt till för att få kronan att hamna på sned.
När kungen i oktober delade ut en medalj för fred och demokrati till Saudiarabiens diktatoriska kung Abdullah var skamkvoten fylld för lång tid framåt.
Det hade varit omöjligt att inte vika en betydande del av det traditionsenliga programmet Året med kungafamiljen åt skandalerna. Här saxas vilt ur tv-program, Rapportsändningar och intervjuer med ledarskribenter som betonar att det har betydelse vilka kungens vänner omger sig med och att det är fullständigt oacceptabelt att ge en medalj till en kung som ger kvinnor spöstraff om de kör bil.
Men merparten av programmet är fortfarande så som vi är vana att se det: Slottets interiör, dukning, festmiddagar, välgörenhet, statsbesök, handskakande och floskler.
Det blir snarast farsartat när diskussionen kommer att handla om huruvida det ska pyntas med begonior till middagen samma år som kungahuset för första gången utsatts för en rejäl granskning och stödet för monarkin minskat.
Det spelar ingen roll att prins Daniel är oemotståndligt charmig i rollen som den förlorade sonen, återvändande till Ockelbo med hustrun kronprinsessan vid sin sida. Med bred dialekt hälsar han på byns kändisar, kramar om en gammal vän och skämtar med grannarna. Det blir en spricka av mänsklighet mitt i allt det outhärdligt tillrättalagda, även om en hård drillning alltmer börjar förvandla Daniel till samma sorts vinkande floskelmaskin som resten av familjen.
Mest utrymme ges till drottningens och kronprinsessans klagan över medias granskning. "Man känner sig totalt maktlös", beklagar sig drottningen och slår nytt rekord i insiktslöshet.
Året med kungafamiljen blir således främst ännu ett forum för kungafamiljen att gråta ut i. Att de befinner sig i chock över att för första gången bli kritiskt granskande och därmed drar på sig offerkoftan är förståeligt. Betydligt mer problematiskt är hur etablerade medier, inte minst public service, hjälper dem att lägga koftan tillrätta.
Den bestående bilden av monarkins år 2011 är fortfarande en konung som fumligt besvarar TT:s kritiska frågor om eventuella porrklubbsbesök med att svamla om en svunnen tid i Paris.
Det krävs mer än blomsterarrangemang för att förändra det.
