Morrissey valde Nordstan i Göteborg som enda plats i Europa för att signera sin självbiografi. Han har varit med i Bingolotto. Och nu är han dragplåster på Way out West. Musikern som betyder så oerhört mycket för sina fans gillar Göteborg.
Morrissey valde Nordstan i Göteborg som enda plats i Europa för att signera sin självbiografi. Han har varit med i Bingolotto. Och nu är han dragplåster på Way out West. Musikern som betyder så oerhört mycket för sina fans gillar Göteborg.

Vi är många som kan tacka Morrissey!

Dags för årets Way out West i Slottsskogen. Ett av festivalens huvudnummer, Morrissey, har ett speciellt förhållande till Göteborg. Hans texter bränner sig fast, skriver Mikaela Blomqvist.

ANNONS
|

In Sweden I appear to be known everywhere, in tones of tender gestures, konstaterar Morrissey i ett helsidesavsnitt om Göteborg i sin självbiografi Autobiography. Och nog har han gjort sitt bästa för att det skall bli så med framträdande i Bingolotto 2006 och genom att välja Nordstan som ensam plats i Europa för boksignering av Autobiography 2013. Med sin spelning på Way out West fortsätter han ytterligare på den folkliga banan.

I svensk media har fankulten kring Morrissey på ett olyckligt sätt ofta skildrats som ett manligt fenomen. Men Morrisseys texter har aldrig handlat om manlighet utan tvärtom att vara på tvären: dels mot den rådande maskuliniteten men ännu mer mot samhället i stort och köttätande, tvåsamhet, barnalstrande och arbete i synnerhet.

ANNONS

Läsmer:Morrissey på plats i Göteborg

Folklig musiker

Med det inte sagt att Morrissey inte hör hemma i en folklig kontext. Tvärtom bereds det folkliga och breda hos Morrissey plats på ett sätt som är ovanligt i popmusik. Som i The Smiths Rusholme Ruffians där en blasé bön om kärlek kommuniceras via staplade ögonblicksbilder från ett nöjesfält: "The last night of the fair/ by the big wheel generator/ a boy is stabbed/ and his money is grabbed/ and the air hangs heavy like a dulling wine." Eller Nobody Loves Us ömma hyllning till de hopplösa som sjungen av någon annan skulle ha kunnat framstå grov: "We just can’t wait/ to make more mistakes/ to fluff our breaks / and to stuff our faces with cake".

Född 1959 i en katolsk-irländsk arbetarklassfamilj i Manchester framstår hos Morrissey tv, litteratur och musik som vägen bort från allt som är tråkigt och fult istället.

När The Smiths bildas 1982 är Morrissey 23 år, arbetslös och bor kvar hemma hos sin mor i Manchester och har ägnat en stor del av sin tid åt att sitta inlåst på pojkrummet och bygga upp en egen värld av referenser. Referenser som sedan skall återkomma i hans texter i olika nostalgiska vändningar och vilka vi fans nu ägnat över 30 år åt att avkoda. Därpå följer en kort men intensiv karriär med The Smiths som splittras efter fyra studioalbum 1987. Redan 1988 inleder Morrissey sin solokarriär med det perfekta albumet Viva Hate och ytterligare nio studioalbum efter det, där de första fem är ungefär lika bra som Viva Hate.

ANNONS

Ingen dyster citatmaskin

Tyvärr fastnar ofta berättelsen om Morrissey i The Smiths och via dem används han som en dyster citatmaskin för tonåringar. Men Morrisseys texter bygger inte på oneliners och är egentligen inte heller särskilt mörka. Istället är det just kombinationen av förtätade ordlekar (min favorit: Ready with/ ready-wit), ett mer episkt anslag och en omisskännlig frasering och känsla för det oväntade som gör Morrisseys texter.

Så har han exempelvis en rad lika tramsiga som geniala hits som Satan Rejected My Soul, där han mitt i allt tufft och rockigt om djävulen citerar Catherine i Emily Brontës Svindlande höjder.

Gränsen mellan allvar och löje är upplöst liksom den mellan verklighet och fiktion. I vackert högstämda Now My Heart is Full åkallar han alla sina vänner bara för att sedan rabbla upp karaktärerna i Graham Greenes Brighton rock; Dallow, Spicer, Pinkie, Cubitt.

Rockigare sound

Från 2004 och framåt har inte bara soundet förändrats med rockigare produktion och gitarrer utan även Morrisseys texter. Det ibland dunkla och omständligt vackra har ersatts av texter med en oväntat stor koncentration på resor (vilket Morrissey torde veta allt om), mord, knivdåd och gängkriminalitet (vilket han nog har mycket liten erfarenhet av) och udda betraktelser över rättssystemet och dagsaktuell politik.

ANNONS

Nostalgin har bytts mot samtid och formuleringarna är ofta oskönt raka och direkta. Så heter det i några rader på senaste skivan World Peace is None of Your Business till vilka jag har vridit mig i både skratt och skam: "Brazil and Bahrain / oh Egypt, Ukraine/ so many people in pain."

Trogna fans

Och ändå är vi fortfarande många som lyssnar på varje låt till leda, läser varje intervju, reser runt och köar till konserter och tatuerar in hans namn. Det beror nog i huvudsak på tre saker: dels på att det mellan 1983 och 1997 inte finns en enda Morrissey eller Smiths-låt som inte är bra och flertalet som är mästerverk, dels på att Morrissey blivit ett intresse i sig. Men framför allt för att många av oss, hur banalt det än låter, har Morrissey att tacka för att vi lärde känna våra närmsta vänner, att vi hittade fram till ett rimligt sammanhang och framför allt för att vi överhuvudtaget lyckades överleva och bli personer.

Om den The Smiths-älskande och folkfestande WoW-publiken riktigt kan förstå det? Nej, det tror jag verkligen inte, men det är ok ändå.

ANNONS
ANNONS