Vänstersväng med vissa bekymmer

Ambitionen de har är grandios, att på svensk mark förena socialdemokratin, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Men frågan är om författarnas idéer bär. Bo Rothstein har läst Den tredje vänstern: För en global frihetlig socialism.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

De senaste tio åren har bjudit på en mycket överraskande politisk utveckling. Efter den stora kollapsen på världens finansmarknader 2008 och den segdragna lågkonjunktur som följde kunde man ha förväntat sig en stark mobilisering av den politiska vänstern. Sammanbrottet på Wall Street innebar inte minst en intellektuellt och politiskt nederlag för den nyliberala ideologi som kommit att dominera alltsedan Margaret Thatchers and Ronald Reagans glansdagar. Som den kände finansmannen George Soros hävdat så bör man tolka vad som hände med kapitalismen 2008 inte bara som att finansmarknaderna faktiskt kollapsade utan också att en hel världsåskådning föll samman, nämligen den att fri marknader är självreglerande. Det inträffade visade, enligt Soros, att marknader måste regleras och regleras väl. När den politiska högerns huvudidé föll samman 2008 borde vi ha sett en framgångsrik politisk offensiv från vänster men så har som bekant inte blivit fallet. I stället har vi sett framgångar för konservativa partier och också från högerpopulistiska, nationalistiska och främlingsfientliga rörelser i många länder. Denna paradox, kan man tycka, behöver en förklaring.

ANNONS

Boken Den tredje vänstern: För en global frihetlig socialism av Johan Lönnroth, Jimmy Sand och Ann-Marie Ljungberg är därför av intresse. Ambitionen de har är grandios, att på svensk mark förena socialdemokratin, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ i en rörelse för demokrati på global nivå där ”frihetlig socialism” och ”självförvaltning” kombineras med feminism och ekologism. Internationellt tänker man sig en politisk rörelse som kan samla ”svenska gråsossar, indiska och sydafrikanska kommunister, kinesiska marknadssocialister, argentinska kooperatörer, amerikanska liberaler och arabiska feminister”. Frågan är om författarnas idéer bär för ett projekt som detta.

Låt mig säga att det finns mycket man kan sympatisera med i denna bok. Vem är inte för mer ekonomisk jämlikhet, lika rättigheter för män och kvinnor, skrotning av alla kärnvapen, religionsfrihet och höga skatter på miljöfarliga utsläpp. Likväl är jag tveksam till det program som läggs fram. Detta av två skäl – dels brister man i analysen av vad som gått fel för vänstern och dels finns det en besvärande brist när det gäller att lägga fram konkreta politiska alternativ som har utsikter att fungera mobiliserande.

Boken bjuder på omfattande historiska översikter av både den internationella och svenska vänsterns politik alltsedan liberalismens genombrott på 1800-talet. Mycket av detta är lärorikt och insiktsfullt men det finns ett problem, att det jag anser vara huvudfrågan inte riktigt får något svar, nämligen vad som förklarar vänsterns många politiska nederlag, inte minst det senaste. Varför lyckades man i länder som Italien, Tyskland och Spanien inte stoppa fascismen och nazismen på 1930-talet? Varför urartade den ryska revolutionen till en av världens grymmaste diktaturer? Varför förlorade man så stort gentemot 1980-talets nyliberalism och varför vann förslaget om löntagarfonder inte starkt gehör ens inom LO-kollektivet? Och nu senast, hur i all världen kunde Hillary Clinton förlora mot Donald Trump? Ska man som författarna vill, bygga en beständig vänsterrörelse för framtiden måste man rimligen försöka dra några lärdomar från rörelsens misslyckanden. Man går helt enkelt inte på djupet med den egna politikens tidigare tillkortakommanden.

ANNONS

Ett förslag från min sida skulle handlat om en rejäl uppgörelse med det utilitariska tänkande som präglat mycket av den politiska vänsterns tänkande. Med detta menar jag tendensen att urskulda vänsterregimer världen över för deras övergrepp på mänskliga rättigheter eftersom detta antas ha skett för nyttan av en framtida bättre (socialistisk) värld. Uttryck som ”ska man göra omelett måste man knäcka några ägg” har symboliserat detta tänkande. Här har i delar av vänstern funnits en oförmåga att göra distinktionen mellan demokrati och diktatur. Den tyska och italienska kommunisterna valde under perioden före Mussolinis och Hitlers maktövertagande att inte alliera sig med socialdemokratiska och liberala krafter eftersom de menade att utsugningen av arbetarklassen var lika omfattande i den liberala demokratin som i en diktatur. Gudrun Schyman gav eko åt detta tänkande när hon hävdade att vad gäller kvinnors underordning är det ”samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”.

Istället för en djupgående analys av bristerna i vänsterns politiska grundidéer präglas delar av historieskrivningen av önsketänkande av typen tänk om inte Stalin utan Bucharin vunnit kampen om att få efterträda Lenin. Men grogrunden till Stalins skräckvälde lades faktiskt av Lenin som inte drog sig för att beordra massmord på oskyldiga för att på så sätt skrämma befolkningen till att underordna sig bolsjevikernas maktanspråk. Det vi med andra ord inte får veta i boken är om det möjligen finns något grundfel i vänsterns politiska tänkande.

ANNONS

Bristen på konkretion visar sig i att vi inte får några upplysningar om vad en ”frihetlig socialism” faktiskt kan vara. Å ena sidan vurmar man för det ursprungliga löntagarfondsförslaget från 1975 som ju innebar att fackföreningarna skulle bli de nya kapitalisterna. Diskussionen om varför detta förslag aldrig vann tungt stöd bland löntagarna och i dag är politiskt iskallt övertygar inte. Å andra sidan skriver man att den frihetliga socialismen måste byggas underifrån ”av människor som frivilligt går samman för att fritt växa som individer i en solidarisk gemenskap med andra”.

Det kan ju låta som om man menar attnågon form av löntagarkooperativ vore modellen men en sådan modell är man också tveksam till eftersom den kan innebära ökade ekonomiska klyftor. Vad frihetlig socialism är får således inget svar. Frågan är om mobilisering av massorna är möjlig utan att man preciserar vad denna mobilisering faktiskt skall syfta till.

ANNONS