Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/2

Underfundigt och varmt för barnen

Masthuggsteaterns signalister kämpar på med att lösa människors, djurs och vulkaners kommunikationsproblem. Kajsa Bergström Feiff har sett en rolig barnteater, och förälskat sig i en manick.

Teter

Signalisterna
Masthuggsteatern
Regi: Anne Jonsson
Dramaturgi & text: Kristina Roos
Scenografi: Råger Johansson
Kostym: Linn Henriksson Strååt
Ljus: Fredrik Glahns
 

Det står en makalös manick uppe i Masthugget, på Masthuggsteaterns scen. Den är del av teaterns nya pjäs Signalisterna och är förvisso ingen evighetsmaskin, utan en signalläsarmaskin. Pjäsens titel syftar på de fyra signalister som utför det tydligen nödvändiga arbetet med att sköta just denna avancerade tingest som varnar när någon någonstans har problem med att kommunicera. När det uppstår signalfel.

Apparaten – i sig själv onekligen en av pjäsens huvudroller – har spröt, antenner, sladdar och slangar, som en fantasifull barnteckning som fått liv och varsamt frigjort sig från pappret för att ta fysisk form. Och den är stor. En storlek som i sig är befriande – de fyra skådespelarna blir i jämförelse små, som barn i jämförelse med vuxna, och glider mellan att ömsom vara dess lydiga undersåtar – titelns signalister – till att vara allt annat. En ledsen snigelpojke, en orolig vulkan, en ensam stjärna.

Uppriktigt tilltal

Föreställningen är skriven av Kristina Roos och regisserad av Anne Jonsson, i samarbete med andra och tredjeklassare från Sandeklevsskolan. Det är tydligt. Tilltalet är uppriktigt.

Aldrig infantilt, men roligt, poetiskt och ibland rörande. Rent berättarmässigt en smula spretigt och här och där ofokuserat, kanske, som lekar är, men då målgruppen är några år yngre (3-7 år) än de barn som varit med och skapat pjäsen är det kanske ett självändamål.

Signalisterna för – med benägen hjälp av Råger Johanssons scenografi och Fredrik Glahns lekfulla ljussättning – tankarna till Sven Nordquists tecknade figurer. Inte Findus eller Pettson, nej, de där små finurliga gubbarna och gummorna som donar i det dolda. Som gömmer sig längst ner i hörnet under ett löv. Stretar på med sina små undanskymda arbetsuppgifter. Obegripliga, men uppenbart nödvändiga för just sitt universum.

Underfundigt och roligt

Den nästan serietecknat minspelande och lustfyllt koreograferade ensemblen – Hans Brorson (vars flygrädda nyckelpiga äger föreställningens mest hjärteknipande scen), Zin Dusim, Helen Hansson och Yarien Rodriguez – är med på noterna. Det är varmt, underfundigt och roligt. Och skitsnyggt.

Och barnen verkar hålla med. Som förespråkare för barns rätt att också få uppskatta teater på sina egna villkor jag dock föreslå en regel: förbjud förskolepedagoger i barnteaterpublik.

Eller belägg dem med munkavel. För den som vill ha en väluppfostrad publik som inte otåligt åmar runt, skrattar och applåderar på ”fel” ställe eller kommenterar högt, gör antagligen inte teater riktad till femåringar.

Signalisterna
Masthuggsteatern
Målgrupp: 3-7 år
Regi: Anne Jonsson
Dramaturgi & text: Kristina Roos
Scenografi: Råger Johansson
Kostym: Linn Henriksson Strååt
Ljus: Fredrik Glahns

Mest läst