Ulf Lundell | Visenterna
Ulf Lundell | Visenterna

Ulf Lundell | Visenterna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ulf Lundells nya bok Visenterna – etiketterad roman – är en lisa för själen, en vredgad välartikulerad jeremiad över sakernas tillstånd, ett Sverige som ligger, en plats där mycket lite är som det ska, separationen ett faktum, vintern biter sig fast och en Frank Kornfeldt sätter sig ner för att skriva sin självbiografi. Resultatet är det jag läser. Knappast en självbiografi, vare sig över Kornfeldt eller Lundell, men möjligen något närmare det senare. Lundell själv, den gamle ”rockern”, refereras också här och var.

Jag viker ungefär lika många hundöron som boken har blad, jag stryker under, gör utropstecken, ibland kombinerade med tjocka frågetecken, och erfar någon sorts inverterad njutning genom de drygt 500 sidorna – till och med i de passager där författaren via Kornfeldt vänder och vrider på sitt kön – ”här hävdas manlighet” – och sitt förhållande till den lika åtråvärda som störande kvinnan, denna, i Kornfeldts värld, besvärande kombination av madonna, hora, moder, fresterska, projektionsduk och irriterande surkärring.

ANNONS

Det är som att få de senaste årens nyheter i repris och filtrerade genom ett temperament. Inte så mycket en roman, inte så mycket av gestaltning, men en grinig attack utifrån. En förbannad alkoholiserad man med rötter i en tid som inte längre är, som ältar i en tid som inte borde vara.

"Jag säger det högt: vi hungrar efter gemenskap; det är inte frihet och valfrihet vi kåtar efter, det är så att vi inte står ut med tomheten i oss längre, vi vill vara till för."

Just så. Eller, som det heter på ett annat ställe: "Det är som det är. Det är illa ställt."

.

Läs också: Lundell om böcker och bisonoxar

ANNONS