Borås konstmuseum hyllar Lars Tunbjörk (1956-2015), fotografen bakom de numera klassiska bilderna om Sveriges osedda ansikte i Landet utom sig. Han har fått ett eget rum där besökaren kan se några av de mest välkända scenerna och bläddra i hans kvarlämnade bildskatt på en halv miljon negativ och cirka 10 000 bilder. Dessa digitaliseras steg för steg och kommer så småningom att finnas tillgängliga för allmänheten inom ramen för ett eget center för Tunbjörks fotografiska gärning.
I väntan på att denna organisation finner sin form, uppmärksammar konstmuseet hans prisbelönta bildserie Paris fashion week (2005), vilket inte förvånar mig nämnvärt, eftersom mode numera används som ingång till så många (egentligen helt andra) ämnesområden. Bland de aktuella exemplen märks Ingmar Bergmans märkesår, som inleddes med utställningen Bergman på modet, som visar ett urval av kostymer ur hans filmer, alldeles nyligen. Utifrån tanken att målen helgar medlen, finns det kanske ingen egentlig anledning att bli upprörd över ett så oförblommerat försök att tilltala en ny publik.
I Tunbjörks fall är det både mer sofistikerat och intressant, eftersom han i detta fall fotograferade på uppdrag av den franska vänstertidningen Libération. Denna tydligt ideologiska förutsättning förklarar hans val att helt bortse från attraktionskraften i den glamour som de fantastiska kreationerna och deras kvinnliga klädhängare utgör för varje modefotograf, till fördel för den dokumentära bilden av modevärldens baksida. Den starka och ofrånkomliga kraften i Tunbjörks oinställsamma bilder, liksom hans medvetna vägran att låta sig lockas av modets skönhet, gjorde att man tilldelade Paris fashion week-serien utmärkelsen för världens bästa fotoreportage på World press photo 2005. Detta skall ses i ljuset av att den typ av dokumentära verk som numera går under benämningen ”fashion documentary” eller ”style documentary”, då ännu inte hade sett dagens ljus. Världen hade helt enkelt inte sett en så oglamorös bild av modevärlden förut.
Borås konstmuseum visar nu bildsviten och jag kan bara konstatera att den oförsonliga kraften i bildernas tomhet på berättande innehåll, är lika stark – om än mindre chockartad - som när jag såg dem första gången. Henri Cartier Bressons idéer om ”det rätta ögonblicket” i syfte att förse bilden med ett berättande fokus saknas helt – och är kanske inte ens önskat av fotografen – vilket leder till att även de gruppbilder Tunbjörk tar på modevisningarnas medhjälpare, fotografer och publik ger intryck av anonym massa utan substans. Ingen ”är” någon i denna värld och det är paradoxalt nog just i detta skifte som bildernas dokumentära egenskaper gör sitt starkaste avtryck, trots att eller på grund av att de faktiskt inte berättar någonting alls. Effekten blir att museipubliken repelleras av bilderna och det är kanske just i detta gemensamma avvisande som Tunbjörk och Libération kan mäta projektets framgång.
Läs mer: På plats i Tunbjörk-land
För egen del, innebär avsaknaden av poserande modeller och iögonfallande kreationer att mitt bestående intryck av de enstaka bildernas komposition är stress, anspänning, brist på kontroll och ett starkt, om än frånvarande, sorl av röster. Det sistnämnda intrycket hade lätt kunnat gestaltas genom en ljudupptagning som kunde ha fungerat som en ljudvägg i bakgrunden, men det fanns naturligtvis inte med i Tunbjörks plan med tanke på att bilderna togs för en tidning. Den som är nyfiken på mer information kring bildernas tillkomst kan dess bättre ta del av en intervju av honom om projektet, som presenteras i anslutning till museets utställning.
Även om fotografen vägrar att förmedla känslor av beundran och eskapism som vi så gärna vill uppleva när vi ser på mode, är bilderna sevärda utifrån sin ofrånkomligt realistiska återgivning av en annan del av modevärlden. Den del vi helst inte vill se, men faktiskt bör se och bli medvetna om. Man skulle kunna säga att Paris fashion week medger en utflykt till verkligheten utanför modets gyllene bur och att den, liksom allt annat vi helst inte vill veta, är både glädjelös och nedslående.
Enligt mig skiljer sig Tunbjörks modebilder från mycket annat han har gjort, just i detta obarmhärtiga utelämnande. Till skillnad från den kärlek och ömhet som strömmar mot oss i bilderna från serier som Landet utom sig och Kontor, gör sig hans negativa inställning till allt som har med mode att göra obarmhärtigt påmind i varenda detalj som ingår i Paris fashion week. Det är kanske därför jag fortfarande inte kan låta bli att stirra på dessa bilder med stor förundran.
