Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Tråcklar samman det komiska med det sorgliga

50-talet blir aktuellt igen i Åskan, en av Ulf Starks sista berättelser. Cecilia Nelson har läst - och läser gärna om.

Bok

Barn/ung

ULF STARK
Åskan
Illustrationer: Marcus-Gunnar Pettersson
Brombergs
 

I Åskan, en av Ulf Starks sista berättelser, är vi tillbaka i 50-talets Stureby, villaidyllen söder om Stockholm där pojkarna fortfarande pallar äpplen och mammorna är hemma. Fast för den känsliga Ulf är tillvaron långt ifrån lugn och trygg. Han och hans spränglärda vän Bernt, som kissar på sig när det blir för spännande, fasar för att råka ut för grannen Oskarssons vrede. De tänker på honom som Åskan, en ”bullrig, mörkhårig och livsfarlig” jätte, som märkligt nog bor i ett prydligt hus med en välvårdad trädgård.

Ändå uppsöker de gång på gång, på darrande ben, Åskans hus och den lillgamla Bernt upplyser Ulf om att den självvalda skräcken behövs för att de ska kunna bli vuxna. 
Men vuxenblivandet handlar inte bara om att utmana sin rädsla. Stark visar med sin lika kärleksfulla som avslöjande blick hur pojkarnas fantasi göder en del fördomar.

Liksom barnen i Harper Lees Dödssynden demoniserar sin socialt handikappade granne inbillar sig pojkarna att Åskan är ett monster som livnär sig på råa katter och småbarn. När Åskan skickar med huvudpersonen ett vänligt ”Hälsa hem, Ulf” tolkar killarna detta som en dödsdom.

Till skillnad från många barnboksförfattare låter Ulf Stark föräldrarna spela en viktig roll. Han skildrar mamma och pappa som närvarande och engagerade vuxna, även om deras välvilligt korrigerande kommentarer inte förmår rädda sonen från hans vanföreställningar om grannen. Pappans antydda klassförakt (Oskarssons hawaiiskjortor är tecken på dålig smak och han äter fel mat som gör honom fet) förstärker bara Ulfs negativa bild.

Detta är som sagt 50-tal och Ulfs mor har sin livsuppgift knuten till hemmet. Den som följt Starks författarskap vet att hon inte är helt tillfreds med den rollfördelningen. I den finstämda bilderboken När mamma var indian, illustrerad av Mati Lepp, får hon äntligen utlopp för sin frihetslängtan då hon i indianskepnaden Stora Ledsna Stekoset smiter från matlagningen och ger sig ut på äventyr med sin yngsta son. 

I Åskan är hennes pysventil en skogskoja där hon ett par timmar i veckan kan sitta och titta ut på skogen tills hon blir sig själv igen. I båda berättelserna är det Ulf som ställer sig på moderns sida när pappa, som saknar djupare inlevelseförmåga, tycker att det vore bäst om mamma inte gör några längre avstickare från huset.

Ulf Stark samarbetade med flera av de främsta barnboksillustratörerna under sin långa karriär. Tillsammans med den unga konstnären och barnboksillustratören Marcus-Gunnar Pettersson blev det bara en bok. Det hade kunnat bli många fler. De delar känslan för tajming, jammar fint ihop. Pettersson har precis som Stark förmågan att tråckla samman tillvarons komiska sida med dess sorgliga futtighet. Och han är lojal med killarnas världsbild där Åskan framträder i all sin groteska farlighet.
Jag ställer in boken i Stark-hyllan, och vet att jag snart kommer att vilja läsa den igen.

Mest läst